ALKOHOLEN SLÅR BLINT

Hon är den adliga överklass tjejen som gick i privatskola, gjorde toppkarriär och hade många vänner.

Men till slut gick det inte att dölja drickandet längre.

– Som kvinna skäms man ofta ännu mer, berättar Camilla Kuylenstierna.

Det var när en högt uppsatt näringslivsperson gav henne rådet att ligga lågt med bakgrunden som alkoholist som hon bestämde sig för att göra precis tvärtom.
– Jag ska göra allt jag kan för att minska stigmat kring den här sjukdomen. Kan min historia hjälpa någon annan så är det värt allt.

Camilla Kuylenstierna, 59, blickar bestämt ut över Riddarfjärden då fotograf Olle Sporrong tar bilder i snålblåsten och snön.

– När jag föreläste på en av de mer kända privatskolorna var det en elev som frågade om jag inte var rädd för att andra skulle döma mig. Men då svarade jag att jag har svårt att se varför jag skulle skämmas över att jag har haft en sjukdom som jag inte har bett om att få, att jag har lyckats bryta beroendet, att jag tar ansvar i dag och att jag kämpar för att öka kunskapen.

Hade ständig ångest

Men skam har hon förstås känt tidigare. I självbiografin "Ansvarsfull" skildrar Camilla Kuylenstierna paniken som hon upplevde dagen efter det att hon varit oerhört berusad på bästa väninnans begravning eller betett sig illa på kompisars födelsedagskalas. Och ångesten över att i blackout ha chefer och kolleger klockan 05.00 på morgonen.

– Men det sjuka är att det ändå inte väckte så mycket uppseende på jobbet, åtminstone inte i början, för vi hade en sådan alkoholkultur att det ingick att man gick ut och firade framgångar, minns Camilla.

Hon älskade att jobba – och jobbade hårt – bland annat som internationell marknadschef för Swedish match i Sverige med placeringar i Indien och USA.

– Dels tycker jag verkligen om att arbeta och dels var kollegerna lite grann av min familj.

Camilla växte upp med beroende sjukdom i sin nära omgivning. I boken återges flera utdrag från socialtjänsten om hur hon som barn for illa av vuxnas drickande. Mamman brann inne efter att ha somnat med cigaretter i sängen när Camilla var 14 år. Och den adliga pappan gick bort när Camilla var 27.

Hon berättar att hon älskade dem båda, djupt.

– Men så här i efterhand önskar jag förstås att jag hade fått mer hjälp. Det var ett stort ansvar att ta som liten flicka när jag aldrig visste vad jag kom hem till efter skolan.

Lärarna på Carlssons privatskola, som Camillas morfar betalade för att hon skulle få gå i, kände till hennes hemförhållanden och Camilla fick ofta följa med dem på semestrar och lov.

Hon blev en kameleont, som anpassade sig och lärde sig att smälta in överallt.

På den tiden bodde Camillas familj i en hyres trea i Nacka och det var bara efternamnet som vittnade om att rötterna fanns i överklassen.

Drack mer än vännerna

En del som utvecklat ett alkoholberoende beskriver att de redan första gången de drack kände att de "hittat sin grej". Så var det inte riktigt för Camilla. Hon började dricka på gymnasiet, men det var egentligen först efter studenten, då hon arbetade på en trendig skobutik och senare när hon var au pair i USA, som det eskalerade.

– Själv märkte jag skillnaden i hur jag drack när jag i 27-28-årsåldern tyckte att kompisarna var tråkiga om de ville runda av utekvällarna före midnatt. Jag försvarade det inför mig själv med att jag var en skön tjej, medan de var trista som hade seriösa förhållanden och började skaffa barn.

Och hela tiden fortsatte hon att prestera på jobbet.

Från att ha festat på innekrogar och yachter och firat nya sälj rekord med andra inom reklam byrå världen övergick Camilla allt mer till att dricka hemma. Om kollegerna frågade vad hon skulle göra till helgen sade hon att hon längtade efter att ta det lugnt, varpå hon köpte en bukett tulpaner, en tidning och lite gott att äta – för att inför sig själv signalera normalitet – och 18–24 burkar mellanöl och låste in sig i sin våning på Östermalm.

Jag var otroligt bra på att dupera.

På lördagarna låg Camilla utslagen och bakfull i sin säng, med ångest över att inte veta vilka hon hade kontaktat och vad som hade hänt kvällen före.

Hon kräktes så mycket att hon fick ett bråck på magmunnen och gick ofrivilligt ner tio kilo.

Visst kunde vänner reagera och skälla på henne när hon sade och gjorde olämpliga saker. Och arbetsgivaren krävde vid ett tillfälle att hon skulle gå i terapi sedan hon ertappats med att hon varit alldeles för full på en konferens.

– Men jag var otroligt bra på att dupera och fick beröm av terapeuten för att jag var den mest motiverade klienten de hade stött på. Vad hon inte märkte var att jag hade caffelatte med mig till oss båda för att dölja att jag luktade alkohol på våra möten, för jag hade inte alls slutat dricka...

Vännernas död påverkade henne

Den 28 augusti 2005, när Camilla ännu en gång vaknade med hjärtklappning efter att ha svikit en vän som hon hade lovat att hon skulle vara nykter med, röjde hon i vanlig ordning upp i kaoset i hemmet.

– Den morgonen kände jag att jag var helt klar med eländet. Två av mina bästa vänner hade dött i tsunamin åtta månader tidigare och här låg jag med livet i behåll, medan de inte hade någon framtid.

Camilla hade flera gånger tidigare försökt trappa ner och sluta. För att lyckas nu bestämde hon sig för att varje dag 90 dagar i rad gå på tolvstegsmöten.

– Det var starkt att höra andra berätta. Det spelade ingen roll om det var en fattig kille i Harlem eller en höjdare i Los Angeles filmvärld, det var så tydligt att vi alla led av samma sjukdom och att vi brottades med liknande saker.

Hon är tacksam för att hon förmådde bryta sitt beroende medan det fortfarande fanns människor kvar som tyckte om henne. De stöttade och fanns där när den hårda ytan krackelerade.

– Jag brukar säga att jag gick från att vara hård som en kokosnöt med ett mjölkigt inre till att bli mjuk som en persika med en solid kärna när jag började arbeta med mig själv. Jag tvingades möta det som jag kände var ett stort misslyckande, att jag hade bedövat mig i stället för att skaffa partner och barn.

Lever tryggt familjeliv

Nya vänner tillkom, inte minst från tolvstegsrörelsen. Och två år in i nykterheten träffade Camilla den man som hon numera är gift med.

– Relationen med honom är helt olik allt annat jag har varit med om. Han är den tryggaste och mest kärleksfulla man jag vet, både min bäste vän och min livskamrat.

Tillsammans är de extraföräldrar till en trettonårig pojke som älskar mode och musik och har Downs syndrom.

Efter mer än 20 år sedan det sista glaset vin kan Camilla Kuylenstierna konstatera att hon inte saknar någonting från tiden med ett aktivt beroende.

– Allt är så oändligt mycket lättare och skönare nu när jag känner mig själv och inte behöver lägga energi på att hålla fasaden, vara rädd eller städa upp efter olika misstag jag begått. I dag finns det inget, oavsett tyngd, som kan rubba mig.

Från Expressen 20260227