Att hitta ljuset i mörkret...

Våren är här,knoppar kikar fram.Träden klär sig i fin kostymen och vi häpnas över hur de blir grönare och ståtligare nästan bara över en natt .

Pollen i överflöd,snoriga näsor,otaliga apoteks besök och jag vet inte hur mycket pengar som går åt för att hitta den rätta nässpayen,de rätta allergitabletterna som passar den allergiska bäst...

Våren,den är så fin och fantastisk på många vis.Man liksom vanar ur sin dvala.Kroppen blir mera levande.

Men inte för alla.

Jag pratade om mörkret med en vän i dag.

Vi pratade om det där vår mörkret,som borrar sig in i själen och inte släpper in ett enda ljus.

Hur ett leende inte orkar nå fram.Hur mörka tankar blir verklghet.Hur mörkret blir vansinnet.Hur mörkret leder till döden.

Jämnfört med det är pollenallergi en piss i rymden naturligtvis.

Och vårkänslor likaså.

Hur känns det att förlora någon som mörkret slukat och slitit ifrån en?

Hur orkar man leva vidare?

Hur sörjer man?

Hur går man vidare när man mist sitt barn?sin livskamrat?

Kan man alltid se när mörkret ligger som en blytung slöja över en olycklig människa?

Hur går man vidare med sitt eget liv,med vetskapen om att man aldrig kunde förutse eller ens förstod att det var såå mörkt och förtvivlat?

kan man någonsin förlåta sig själv för det?

och har man egentligen en rättvis skuld och skam i det?

kommer man alltid att undra varför?

Varför såg jag inte?

varför förstod jag inte?

Varför,varför,varför?

Frågor,som aldrig kommer att bli besvarade,känslor som aldrig lämnar någon ro och den eviga saknaden,tomheten och sorgen...

Och hur kan man nå fram till örkrets furste?

Hur kan man hjälpa?

Stötta?

Vågar man ens fråga hur en människa som förlorat sin livslust,hur mår du?kan jag hjälpa dig på något sätt-Vågar man fråga såna saker?Vågar man höra svaret?

Jag vågar.

Gör du det?

Vet du att du kan rädda liv,bara geneom att finnas där.Att våga vara en trygg famn i ett kolsvart mörker som ger dig gåshud....Du kan vara livbojen.

Blunda aldrig,det kan vara det som får en dödslängtan att faktiskt vilja leva istället.

Jag gör min kvällsinventering häri stora gosiga sängen.

Jag är fruktansvärt trött efter en tuff jobbvecka.Det har varit varmt och tunga arbetspass.

Min kropp har just nu hundra tusen brännande nålar(du vet när man gjorde 1000nålar på kompisens arm )den känslan har jag i min kropps hud.Jag känner mig överkörd av en ångvält.Men jag är tillfreds i mitt sinne-och jag är tacksam,lycklig och jag kan lätt se hur fint mitt liv är.

Jag har allt att vara tacksam för/över.

Det vankas mera kalas i helgen,det vankas städning,och en del fix i den egna odlingslotten...

just nu känns allt det där som ett omöjligt projekt att klara av-men jag vet att i morgon bitti har jag kanske sovit gott och samlat å mig bra energi.En sak i taget ekar i mitt huvud.

Jag kommer att följa det mottot i morgon.

jag har börjat att arbeta i NA;s steg.

Jag har påbörjat det många ggr,men aldrig vågat fullfölja.

Men det kommer jag att göra nu.

Jag förlitar mig på att min högre makt leder mig rätt.

Jag får det jag behöver,inte vad jag vill ha.

Jag förlitar mig helt och fullt på De tolv stegen.

På min sponsor.

Jag somnar med tankar på människor som befinner sig i mörkret.

samtidigt så somnar jag med en styrka,och en villighet.

Tänk så fantastiskt att faktiskt kunna välja detta liv.

Jag älskar livet,För häri finns ni...

Orden som min mamma alltid sa.

//J.N