Dagen Efter...

Jag bäddar ner mig med ett leende,Fortfarande proppmätt av påskmat i alla dess former.I år var det lillkillen & jag som var påsk kockar och man kan nog säga att vi gick bananas i köket.

Han lagade potatis och skinkfrestelse helt på egen hand och utan någon hjälp.Han snittade trekants bröd och stekte köttbullar.

Vi dukade upp ett enkelt påskbord,som blev väldigt uppskattat.Det var ingen som saknade något och det är ett gott betyg ju.Alla var nöjda och belåtna,och ingen åkte hem med knorrande mage !

Jag vet inte hur många ggr jag iakktog min familj lite i smyg.Det fanns ett lugn som inte brukar vara .

Innan maten var helt klar kunde jag höra hur det spelades på zynthen i grabbens rum.Och kort därefter hördes;

-mamma,nu har jag lärt mig en låt till.Hör du det?

klart att jag hör det,men hur är det ens möjligt?hur lättlärd kan en människa vara egentligen?

jag kikade in och jodå,där satt han och spelade den nya låten.

Han snurrade runt i sin datastol med ett finurligt leende,hörde du?jag kan den här nu.

wow,eller vad ska jag säga?jag fattar inte,du är ju helt otrolig,du gick alltså bara in här och vips så kan du en ny låt?herregud,det är ju helt otroligt!Du är grym,vet du det?jag kramade om honom,och strök honom över det snaggade håret.Min lilla vardagshjälte.

Våra gäster,familjen,skojade friskt med varandra och jag njöt för fullt av att det var stoj och stök-men också ett lugn däri.

Jag gillar den blandningen alldeles makalöst mycket.

I ett kärleksfullt hem ska det vara stoj & lite stök blandat med respekt,kärlek och värme.

Att kalasa där det finns en hel del olikheter(eller diagnoser om man hellre vill kalla dem så)det är inte helt enkelt.Tvärtom så kan det vara jäkligt svårt att få ihop det,så att det passar alla på något sätt.

Att anpassa ett hem där alla olikheter,viljor,önskningar,förhoppningar osv får plats,eller rättare sagt ,att anpassa ett hem där alla oavsett vad ändå känner att japps,här är jag "hemma" och här är jag mig själv.Det låter nog lätt att fixa till,men tro mig,det är långtifrån enkelt.

För mig har det varit till stor hjälp att faktiskt lyssna på vad alla olikheter behöver.

Vad behöver den ene om det blir för högljutt?Om den känner sig trängd?

Får skavsår inuti och får svårt att sitta still?

vad behöver den som är stress känslig?

Den som är trött inuti?Den som är övertrött och bara far full gas?

Och den som bara har gas och tvärbroms?

-Sitt stilla vid bordet och är ordentligt nu...

-lugna ner dig nu...

-sluta tramsa och är upp din mat nu...

-prata inte med mat i munnen...

-gör si och gör så...bla bla bla.

För det första,alla de där förmaningarna går bort direkt.

Jag kallar dem för triggers allihpa.

För det händer någonting i den som hela tiden får tillsägelser,och ännu värre blir det såklart om det sitter fullt av andra människor runtomkring och tittar med blickar som kan tolkas på olika sätt...

Att ligga steget före,det är A och O.

Att försöka lista ut När ungefär det börjar klia i kroppen på den rastlöse studsbollen.

Och att hålla lite koll på den som oftast känner sig trängd i situationer.

Att förutse och ligga steget före,att planera in lite i smyg att avleda och att faktiskt tillåta våra olikheter att vara "tillåtna" ,det hjälper kan jag lova.Det hjälper och plötsligt infinner sig lugnet.

När alla magar var proppmätta och när vi hade skålat i påskmust och multivitamin juicer otaliga ggr så hade det mycket väl kunnat vara en situation som kan kallas allt annat än lugn och fridfull.

bordet skall plockas av,maten skall tas om hand,-just exakt då brukar det kunna bli "kaos".

man irrar omkring och man trängs i det lilla köket,alla vill hjälpas åt och till slut springer man typ på varandra och krigar om vem som hade disktrasan först...

i det läget brukar min stress explodera inombords.

och jag misstänker att det typ "exploderar" i alla andra oxå av olika anledningar.

och vips så kan det gemytliga i allting vara som bortblåst en stund.

Eller så försöker man att ligga steget före.

att ha detta i beräkningarna.

och att ha en plan.En osynlig plan.

Det hade jag i år.

Och jag kommer aldrig att glömma bort hur förbaskat bra det fungerade.För oss alla och absolut för var och en.

påsken 2026 kommer härmed för alltid vara pricken över iet.

Det var då allting föll på plats,allting fungerade,alla var nöjda och belåtna,och beviset på att vi allihopa har gjort ett riktigt hästjobb med oss själva,(inte bara med anledning av att fira en påskdag-men överhuvudtaget såklart)Vi har utvecklats,fått hjälp som fungerar och vi har fyllt på våra verktygsväskor med bra att ha grejer deluxe..

Till och med den som annars har svårt att äta tillsamans i störra sällskap-käkade nu för fullt.

Den som blir stressad och orolig av att sitta stilla för länge,tex att man sitter faktiskt kvar tills alla har ätit klart(det är väl en oskriven regel va?

Men den oskrivna regeln fick stanna utanför vårt påskkalas i år.

Självklart kan man gå ifrån när man käkat klart och det börjar klia och skava i kroppen.

Det är inte vare sig fult eller respektlöst att dra sig undan en stund-snarare tvärtom.

och bara den vetskapen om att det är okej att göra det för den som vill,behöver eller önskar är outstanding befriande för den som annars brukar få stå emot,hålla ut,uppföra sig väl och inte göra si eller så eller bla bla bla.

Alla var proppmätta och nöjda och när allting som påminde om mat var borttaget och det började vankas efterrätt så tog jag det som ett gyllne tillfälle att "lura med mig några ut" på en liten promenix och fika korgen såklart,och medans de med spring i benen fick möjlighet att springa av sig,så gav det ett gyllne tillfälle för den som önskar att fika på tu man hand med sig själv eller bara tillsamans men ändå typ i fred...en liten stund för återhämtning av olika slag helt enkelt.

Små enkla grejer som är avgörande och livsviktiga.

När jag äntligen bädade ner mig i går kväll så var jag nöjd.

Nöjd ända in i själen.

Jag var stolt.

Lycklig

och proppmätt.

Jag är stolt över min familj ,och över alla framsteg som gjorts och gör.

Alla kloka insikter och val som varoch en har gjort.

alla uppförsbackar som klättrats över och förbi.Alla erfarenheter som förvandlats till lärdomar.

jag är stolt över min familj som är fördomsfria,hjälpsamma och livs levande små och stora mirakel helt enkelt.

Att få vara den man är och ändå få höra till,att få vara delaktig,inräknad,medräknad,viktig,värdefull,det är livsviktigt.

Jag drar upp den gosiga fluffiga filten långt upp över öronen.Blundar och ler.

En glad påsk?

Ja,utan minsta tvekan en mycket go och glad påsk.

Förr betydde Dagen efter huvudvärk.Ångest.Katastrof.Abstinens.påfyllning av någonting att fly verkligheten med...

Idag betyder den En helt ny dag att förvalta på bästa möjliga sätt.

Jag tar mitt livs viktigaste beslut om återhållsamhet från alla möjliga och omöjliga rus,och jag ställer mig frågan;

Har jag "råd" att slarva med min villighet idag?

Nej.Jag har inte varesig råd eller lust att slarva med det.

Konsekvenskerna skulle vara förödande.

För mig.

För min familj.

för alla i min omgivning .och för alla därutöver.

Dagen efter betyder att jag har en ny dag framför mina fötter,och möjligheten att göra det bästa möjliga utav den.

Tacksam att jag är nykter och drogfri och därmed  har förmågan och tillåtelsen att ordna ett kalas för en blivande ung dam.!

Tack för ordet!!!!!//J.N