När alla känslor exploderar......

Jag är en känslo människa ut i fingerspetsarna.Ibland för mycket och ibland "för på".De flesta känslorna är MINA EGNA,jag delar dem inte gärna med andra.Jag har låst in dem.Förvaltar dem.Ett tag till.Ibland plockar jag fram dem,men de är både tunga och besvärliga.Ibland väljer jag ett enkelt alternativ.Jag bommar igen dem igen.Ibland krånglar de sig ut ändå på något märkligt sätt,och då är de i allra högsta grad läge att omfamna dem(en mera konstlad omfamning har man ej skådat))men så är det.Att kramas med taggtråg är sällan behagligt...

känslor som exploderar är livsfarligt.

För mig som har beroendesjukdomen är det livsfarligt.

För dem som har suicidala tankar är det livsfarligt.

för dem som inte har en aning om hur man ska hantera explosionen är det livsfarligt.

Jag bär på en fruktansvärd skuld,och jag försöker acceptera att den alltid kommer att följa mig.Det går inte att bi av med.

I många år så flydde jag till droger och mörker,till ett liv i förruttnelse-mycket tack vare just de här.Och sedan flydde jag ännu längre ner i skiten pga allt elände som mitt äckliga missbruk förde med sig...

Idag försöker jag att hantera dem.

Jag behöver inte fly in i alkohol,eller amfetamin.

Jag försöker.

Att acceptera.

Att känna på den/de känslor som tvingar sig fram.Jag förstr att det är viktigt för mig att inte vända mig om.Inte fly.inte blunda.inte förneka.

Jag plockar upp en känsla som promt tvingar sig fram idag.

Den gör mig ledsen.

Den får mig att gå sönder inombords.

Den får mig att avsky allting som är jag.

Min kropp.Mitt sätt att vara.Mitt sätt att finnas till och att existera.

Den får mig att bli frustrerad.Ensam och liten.

hjälplös.

Förnedrad.

utsatt.

Denkänslan är ganska svår för mig.

Jag har svårt att hantera den.Svårt att vara i den där jävla känslan,stanna kvar i den.Uppleva det igen och igen och igen.

-Den kommer att läka.Bi svagare.Lättare att bära har jag fått höra.

Okej.

Nu är jag över femtio,och den är oförändrad tyvärr.

Att försöka acceptera för att gå vidare,lämna det bakom mig,bli fri från det som den är och gör mig till.Gud,det låter så lätt.Så fantastiskt.

Att acceptera för att gå vidare.

Jag försöker.

Men när det greppar tag i mig-då behöver jag dra mig undan.

Och det gör jag.

Ibland utan att det märks.

Och ibland märks det nog.

En promenad som jag vill vara ensam på.En promenad där jag inte ser människorna jag möter.Jag stannar inte och pratar med någon.Jag stannar inte upp för att fånga något fantastiskt jag sett att fotografera.Jag går där-men jag är inte där.

Jag håller på för fullt med processen inuti.

Jag vill inte påstå att det läker mig.

Men det hjälper mig.Det är mitt sätt att hantera skiten på.

jag återvänder hem,aningen lättare till mods och med lite mera acceptans.

Jag har en regel.

Jag får inte kliva över tröskeln till mitt ärleksfulla hem,innan jag själv skakat av mig taggtråden.Jag behöver vara omsluten av sidenband för att kliva in.

Jag behöver acceptera mig själv,så gott det går och så mycket som jag kan.Om det är lite eller mycket spelar ingen roll.Huvudsaken är att jag kliver in med en rak rygg.Ett öppet sinne.Acceptans.Ett nu och ett förflutet.En förändring och ett. nytt liv.En andr chans helt enkelt.

Om jag återvänder från promenaden med taggtråden runt mig och i mig-

så kan det vara livsfarligt läge.Inte just då kanske.Men definitivt när jag minst anar det.

det kan vara  exakt det som min blodtörstiga best lurpassar på.

Jag vet det.

Och jag kliver inte in över tröskeln till mitt hem,till mitt liv och till min andra chans med djävulen i ryggan.

Den får allt stanna utanför.

Ja jag vet att det låter både knepigt,konstigt och kanske sjukt.

Det är okej att någon tycker det.

Hur hanterar Du svåra känslor?

Stuationer?

Hur bemöter du människor som har det svårt?

Hur agerar du om du ser att någon inte mår bra,

Törs du fråga hur det står till?

Om personen vill prata?ha hjälp?

Det låter lätt.Men det är svårt.

Man vill inte vara påflugen.Inte nyfiken.Inte tränga sig på.

Ibland kanske inte hjlp behövs-personen kanske kan hantera situationen.

Och ibland kan det rädda liv.

Glöm aldrig bort det.!!!

Ps.Nej jag är inte suicid,och jag älskar att leva,jag har ett fantastiskt liv,en stabil grund för min nykter/drogfrihet.Jag är nöjd och belåten.Så om du ser mig promenixa,just en sån där egen promenad som jag skrev om-så önskar jag att få göra det på egen hand.Det är en  process som jag går igenom,och den är egentligen som en liten medicin för mig.Den hjälper mig att återvända hem,med hanterbar och rensad rygga!!!

J.N