Ett livsviktigt beslut.
Leva eller dö?
Jag vaknar tidigt.Alldeles för tidigt.Det känns ungefär som om jag har sovit i hundra år,och att det nu är till och med är omöjligt att blunda utan att det gör ont i ögonlocken.Jag skruvar på mig i sängen,byter sida,byter ut täcket mot filten,kastar om kuddarna,Men ingenting fungerar.Jag skulle vilja skriva att jag tassar upp tyst och försiktigt för att inte väcka övriga familjen.Men det vore en ren lögn.
Det är många många år sedan jag faktiskt kunde tassa upp obemärkt.
Jag tror faktiskt att grannarna hör när jag reser på mig,sätter mig ner och lägger mig ner och absolut när jag ska resa mig ur sängen på morgonen.Jag är inte kapabel att tassa upp.Och jag kan inte heller smyga upp,röra mig ljudlöst.Det är ingen fager syn,och inte ljuvliga toner heller.Tvärtom.Absolut tvärtom.Det ser fördjävligt ut och det låter fördjävligt.
Leva eller dö.
Det börjar där på något sätt.
Jag behöver ta ett beslut.Ska jag leva eller bara dö...
Hur formar man en dag som börjar så här?
Hur lever man ett liv med en kropp som lever ett helt eget separerat liv från allting annat?
Som en jävligt ostämd gitarr,där det fattas några strängar,Hur i helvete skulle man kunna spela någonting överhuvudtaget på den?Jo man kan spela,men det kommer att låta skit rent ut sagt.
Lite så är det att leva i en kropp som gör som den vill,ibland ingenting alls.Ibland fungerar varenda cell väldigt bra,faktiskt för bra till och med-som om att de tar igen alla dagar,kvällar och ändlösa nätter som de inte fungerade.
En överhettning av hela systemet är att vänta då.
Och den kommer,tro mig.Den kommer och den går inte att hejda eller tämja.Man måste bara försöka fortsätta överleva den.
Och efter det så behöver man/jag bara överleva det som kommer efter.Att kalla det efterätt vore att applicera någonting vidrigt på något som egentligen är gott(efterätt är alltid gott ju)
Efterbörd?Ja,det kan vara ett mera lämpligt namn.
eferbörden,tillståndet efter överhettningen av hela kroppes urballning...
herregud.
man överlever det.
Efteråt förstår man inte riktigt hur egentligen.
Men kanske kan det ha med just det där
ATT LEVA ELLER DÖ´att göra...
jag tror det.
Jag är långtifrån missnöjd,Tvärtom så är jag nöjd.
mycket nöjd.
Jag vet att den här gamla tantkroppen har härjat runt i alldeles för många år tidigare och definitivt inte tagit väl hand om sig,eller ompysslad.
så det är ingen märklig ekvation att lösa att det lär ta ett tag innan kroppen fungerar som den ska.eller om det är så här det är när den fungerar...
jag lever-och det är huvudsaken.
Jag har tagit mitt livs viktigaste beslut idag.Avhållsamhet från alla substanser och rus,-spel ingår såklart där,och jag förstår att jag behöver jobba mycket även med den biten.Att spärra sig på svenska spel är en bra lösning.Men den kommer inte att göra mig fri från mitt begär,från det sjuka i min beroendesjukdom.At spärra sig är att ses som en antabus egentligen.
Antabusen ett ett bra "hinder" och bra hjälp.
Men lösningen ligger definitivt inte däri.
Kanske för någon annan,men inte för mig.
(ingens sätt är fel,och mera rätt.Huvudsaken är att det fungerar ju!)
Leva eller dö...
Jag väljer livet.
Trots motgångar.
Trots uppförsbackar.
Trots motstånd.
Trots dagar som mest liknar ett maratonlopp i kvicksand.
Trots allt,och oavsett,så väljer jag livet.
Jag är en livsnjutare ut i fingerspetsarna.
Jag vill finnas här och jag vill uppleva,och gärna åka jorden runt för att få se allt magiskt och vackert som vi omges utav.
Nu är det mest krig överallt,så jordenrunt resan får allt vänta-länge.
Att det pågår ett krig inuti mig själv just nu-gör det jag nyss skrev lite ironiskt.
och även väldigt okänsligt.
Jag ber om ursäkt för det,och för min klumpighet att uttrycka mig plumpt och fel...
Jag lider med alla som drabbas av eländet runt om i världen...
Det som aldrig fick hända,händer hela tiden.
Nya bombningar,nya attacker där civila är måltavlorna.och så fortsätter det,dag efter dag efter dag.Toppmöten,avtal,och sedan?
Sedan fortsätter allting igen.
fruktansvärt.....
Känslan man har när man spelat bort familjens pengar....den känslan är vidrig.
Man hatar sig själv.
man hatar sig själv så mycket att man äcklas rent ut sagt.Om det vore möjligt att kränga sig ur sin kropp jävel så tro mig-då hade man gjort det.
Man klandrar sig själv.
och piskar sig så hårt,att det inte längre går att göra det värre.
Man vill inte möta någons blick.
man vill helst bli osynlig.
man står inte ut.
och sen,Hur i helvete löser man situationen?
Hur?
Det kan man inte.
Man kan inte göra det på något lagligt vis i allafall,och andra sätt går bort omedelbart.
Man sitter fast i björnsaxen.
det går runt i mitt huvud.
lös situationen kärringjävel.
Lös den nu.vi i måste ju överleva eller hur...
Okej.jag knallar in på affären och plockar några påsar mödvändigheter och går ut bara,?
ja,så hade det kanske kunnat gå till förr.
men nu?
jag föreställer mig händelsen i huvudet,och skakar på huvudet.Aldrig i livet.Nej.Det altenativet går bort.
Jag vet,att det är rätt åt mig att sitta här med tom plånbok-jag vet det.och jag håller med till fullo.
men sagan slutar ju inte där...
Jag jobbar för fullt med att lösa situationen.
Alldeles straxt kommer det hem en genomblöt grabb som ringde på vägen hem.Hans röst var glad.
Hans skoldag har varit bra.
Skynda dig hem ,manade jag.
Jag har en överaskning åt dig.
Leva eller dö?När jag skriver det,så menar jag att leva,oavsett motgångar,fel val,konsekvenser och gud vet allt,plus alla soliga dagar där inte ett problem eller hinder uppenbarar sig.Att vara lycklig fast inte solken skiner alltid.Det är att leva.
Att dö,det betyder att ge upp.Att sluta kämpa.Att skita i.Att stoppa huvudet i sanden.inte låtsas om.Att inte ta ansvar.att inte stå för den man är.Att inte våga fejsa livet.
Att inte tillåta sig att njuta av livet.att fastna i det förfluna.Att sluta sträva framåt.....det är att dö .
//j.N