Kaffe på sängen...

Jag laddar alltid kaffebryggaren varje kväll.Skönt att bara knäppa på den på morgonen,inte för att det är speciellt besvärligt att hälla upp vatten och mäta ett par mått-Men banne mig om det är inte är en känsla av lyx att bara gå upp och behöva trycka på den istället?

Jag föredrar det.Och jag tycker om sån här vardags lyx.

Så nu sitter jag som en stor fet Buddha i min( lite för låga )säng.Två tjocka varma täcken och gud vet hur många olika filtar och i ärlighetens namn "bara" 16 st kuddar i olika storlekar.Allt från stor och stenhård,till fluffig liten mini kudde.Och så kaffet såklart.

En typiskt lyxig stund där smärta inte hör hemma överhuvudtaget.När som helst,men fan i mig-inte förstöra lyxet.Där går gränsen.

(precis som om jag själv kunde styra över skiten som gör ont.Och som om det vore möjligt att tänka bort det onda...herregud.Det är klart att det inte går.Men faktiskt så fungerar det att för en liten stund faktiskt skingra tankarna/känslan på det onda och lägga allt fokus på den här gyllne stunden.

Att det bara är jag som är vaken ännu gör det hela om möjligt ännu mera lite lyxigt.

Först för att jag egentligen är en sömntuta,och tacksamt för att jag nu kan sitta här och filosofera i godan ro.Jag kan sluta skriva mitt i en mening om jag vill och i stället bara förtrolla mig bort i tankarna,eller i det stora vackra trädet  härutanför.Jag kan sitta med munnen så där fult,som om jag vore på väg att säga någonting men bara förblir gapande ljudlös i. stället.(som en fåntratt,eftersom jag är en sådan!)

Vardagslyx.

Jag älskar det.

Kanske allra mest för att det tillhör mitt nya sätt att leva!

Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin under min aktiva tid njöt så här av att bara få vakna i lugn och ro,med ett kopp kaffe på sängen tex?

För det första så vaknade jag aldrig i lugn och ro.

När jag väl somnade så var det för att jag däckade,eller att amfetaminet var slut,eller att kroppen stängde ner själv.

Och av dessa anledningar vaknar man aldrig i lugn och ro.

Man vaknar med ångest.

Kanske en black out.

eller två.

Vart är jag?

blundar så hårt man kan för att slippa se skiten.Och för att se om man fortfarande har kläderna på sig.

Abstinens.

Man tittar på sina armar och gråter inombords.Samtidigt som man älskar just det där.Att mata sin sjuka jävla sjukdom genom vener.Om och om igen.

Kicken.

Det var det enda man längtade efter.

Även fast man alldeles nyss fått den,så längtade man redan efter den nya.Om och om igen.

Om det fanns något kvar i flaskan den morgonen,då pustade jag ut.Då behövde jag inte vara kvar i min ångest.

fanns det kvar något i påsen och om (vertygen)pump och nål-fortfarande var brukara så var det ett första hjälpen kit i särklass.

Att få fly vidare.

Bli så hög som möjligt.

Det var en bra morgon.

En bra morgon i ett skit liv utan dess like.

Skam och skuld fick inte plats när den nya skjussen värmde genom kroppen.

Jag var fri från allt.

Eller rättare sagt,jag hade lyckats fly ifrån allt igen.

För det handlade alltid om en flykt.

Ifrån sig själv.

Från dem som man älskade i sitt hjärta.

Sin familj.

samhället och från livet helt enkelt.

Levande död.

Exakt så.

Jag kan nog aldrig förklara hur tacksam jag är över att jag sitter här som en tjock buddha  liknande fallfrukt-

med en kopp ljuvligt kaffe och bara vaknar till i lugn och ro.

Det är långtifrån någon självklarhet.

Beroendesjukdomen vilar alltid med ett öga öppet,redo att fälla mig om jag inte är uppmärksam,inte gör det jag behöver göra för att fortsätta leva ett alldeles fantastiskt liv utan sjukliga tillsatser!

Ps.6 år,5 månader och 25 dagar nykter och drogfri & jag har aldrig någonsin ångrat en enda utav dessa år,månader,veckor,dygn,timmar,minuter och sekunder.

Jag älskar livet,för häri finns ju vi!!!

J.N