KRÄKTES FRAMFÖR SINA BARN

Hon tyckte att hon hade lyckats skydda barnen från sitt drickande.

Men en januarinatt för tre år sedan vinglade Emma Jelk in i sovrummet till maken och den då fyraårige sonen och kaskad kräktes.

– Då tvingades jag inse att det inte gick längre, säger den 35-åriga konstnären.

I trappen upp till övervåningen i Emma Jelks och makens radhus i Uppsala hänger ett meterhögt självporträtt i akryl där Emma sitter naken med hålögd blick och tröstar minstingen i famnen.

– Det var inför min första separatutställning som jag gjorde den. Den är en väldigt bra påminnelse om hur jag mådde och hur hårt jag kämpade på den tiden för att det inte skulle påverka familjen att jag satt uppe och drack och spelade datorspel om nätterna, säger Emma.

Tvärtom brukade hon tvinga sig upp i ottan och ta med sönerna ut i skogen för att plocka svamp eller åka till något lek land, oavsett hur bakfull hon var.

– Jag intalade mig att jag inte kunde ha problem med alkohol i och med att jag gjorde alla de där sakerna med barnen, hade ordning hemma och alltid kunde bocka av allt som skulle fixas, oavsett om det var jobb grejer eller privat.

– Det fanns inte på kartan att jag ställde in något. Jag körde bara på – och lät bli att känna efter.

Använde vinet för att varva ner

Emma kan sakna hur alkoholen hjälpte henne att koppla av och "få tyst" i huvudet, som ständigt surrar av idéer och katastroftankar. Samt hur ölen eller vinet fungerade som smörjmedel i sociala sammanhang.

– Men i dag när jag är nykter förstår jag å andra sidan att de känslor som jag känner i stunden faktiskt bara är känslor och ingenting som jag behöver agera på. Jag kan se mig själv utifrån och hantera mitt mående på ett helt annat sätt.

När det var som värst var det som att Emmas hjärna var kidnappad av alkoholen, beskriver hon det som. Hon drack visserligen inte dagligen och bara om kvällar och nätter då barnen sov, men enormt mycket tankeverksamhet gick åt att planera när hon skulle kunna få ta ett glas vin nästa gång.

– Det är egentligen snarare upptagenheten vid drickandet än den exakta mängden som skvallrar om att man har problem, menar Emma, som nyligen medverkade i Nemo Hedéns podd "Bara en till". 

Hon tycker att det känns meningsfullt att berätta om sina erfarenheter, men minns hur nervöst det var första gången som hon gjorde ett inlägg om det på sina sociala medier.

– Naturligtvis var jag orolig för hur det skulle påverka barnen och min man, men för egen del är jag inte så brydd av vad folk ska tycka. Jag har svårt att hålla fokus om människor bara småpratar. Det krävs samtalsämnen som är viktiga på riktigt för att det ska intressera mig.

Många hör av sig, såväl efter Emmas medverkan i podden som när de ser hennes målningar.

– En hel del har kanske svårt att relatera till en parkbänks alkoholist, men när de förstår att jag, som är en vanlig tvåbarnsmamma i radhus, kan drabbas så kanske de kan ta till sig att det inte alltid syns på utsidan vem som är drabbad.

Emma tycker i och för sig att det syntes på henne när hon fortfarande hade ett aktivt beroende. Hon visar en bild i mobilen från en familjefrukost, dagen efter ett kalas, där hon sitter med en ballong i handen.

– Jag var så sjukt bakfull och jag är rätt svullen i ansiktet om man kollar lite noggrannare.

Smakade sprit redan som tioåring

Faktum är att Emma var orolig för att inte bli tagen på allvar när hon och maken på morgonen efter kaskad spyorna på sovrums golvet den 18 januari 2023 bestämde att han skulle kontakta deras närmaste krets och berätta hur det förhöll sig.

Redan som barn gillade Emma att tänja gränser. Föräldrar på skärgårdsön där hon växte upp var inte alltid förtjusta i att deras barn skulle leka med henne, eftersom hon tyckte om att gå långt ut på isarna och klättra högt upp på klipporna eller taken.

– Jag minns att jag som tioåring hittade mammas bortglömda Martini flaska i kylskåpet när jag kom hem från skolan och att jag bestämde mig för att smyg dricka en hutt varje eftermiddag.

Ingen i Emmas familj hade alkoholproblem, men det var få som höjde på ögonbrynen när ungdomarna på ön festade. Emma gillade redan från början den effekt som det hembrända hade på henne.

Efter ett par år på gymnasiet blev hon sambo, skaffade extrajobb för att försörja sig och levde vuxenliv utan att festa flera gånger i veckan, men när relationen tog slut ville Emma ta igen det hon tyckte sig ha missat.

Hon skötte ströjobben på krogen och i vården sisådär och bangade aldrig när någon ville ut.

När Emma som 21-åring träffade sin blivande man hon gick runt med huvuddelen av sina tillhörigheter i en plastpåse eftersom hon alltid tappade bort väskor på fyllan.

– Han kom som från en annan värld; hade kavaj och finskor, var akademiker och kom in som en enorm trygghet i mitt liv.

Emma kände direkt att hon ville skaffa barn, men mannen som hon fyra år senare skulle gifta sig med sade att det inte gick om hon drack på det där sättet. Då höll Emma upp i ett år – och snart var hon gravid med parets äldste son.

Dövade ensamheten med krogbesök

Under småbarnsåren gick det ganska bra att avstå från alkohol. Men när den lilla familjen flyttade för att Emmas man hade fått jobb i en annan stad började hon känna sig ensam.

 Hon pluggade på distans och gick då sonen sov om kvällarna ut och satte sig i en bar.

– Sedan drack jag till dess att jag inte kom ihåg mer. Jag minns inte ens hur jag tog mig hem.

Med ett andra barn i magen skippade Emma återigen allt festande. Familjen återvände till Uppsala och då minstingen inte längre behövde ammas tog Emma upp umgänget med sina gamla krog kompisar igen.

Sedan slog pandemin till. När det inte längre var ett alternativ att dricka på lokal experimenterade Emma och hennes man i stället med maträtter hemma i köket om kvällarna.

– Och det krävde förstås rätt sorts vin. Men medan min man kunde nöja sig med ett glas så fortsatte jag dricka när han hade gått och lagt sig, eller om vi satt i varsitt rum och gejmade.

Gräns efter gräns passerades, men Emma upplever att hennes drickande aldrig gick ut över barnen förrän hon "spydde som en gris" framför maken och minstingen den där januarinatten för tre år sedan. Kvällen före hade hon fått i sig 1,5 flaska vin, all stark glögg som fanns kvar samt en halv whiskyflaska.

Jag hade slutat många gånger förr.

Morgonen därpå mindes hon inte ens vad som hade hänt, men när maken berättade skämdes hon.

– Jag hade slutat många gånger förr, men det var skillnad den här gången eftersom jag kände att det var ohållbart att barnen skulle drabbas.

Brinner för att minska stigman

Att alla anhöriga informerades gjorde att hon fick en positiv press på sig, tycker Emma. Hon gick några gånger på Anonyma alkoholisters möten och uppskattade gemenskapen, men i huvudsak har hon arbetat sig fram till nykterheten på sitt eget sätt.

Konsten har varit ett sätt att behålla förståndet och få utlopp för alla blandade känslor som slog emot henne när hon inte längre dövade sinnet och fick ventiler genom alkoholen.

– När jag får en idé måste jag realisera den meddetsamma. I två-tre veckor är jag helt uppslukad av den målning jag håller på med, säger Emma och visar ett av sina senaste verk; en parafras till Rembrandts tavla "Doktor Nicolaes Tulps anatomilektion".

Men i stället för att germanska hövdingar bedyrar sin lojalitet med sin ledare, så är det i Emmas konstverk Facebookgrundaren Mark Zuckerberg och andra beundrare som flockas runt president Trump.

– Jag vill visa på förljugenheten i vår tid och peka på vikten av att vi säger sanningen, oavsett om det handlar om beroendesjukdom eller världsläget.

Expressen 20260227