Livet är livet...

Ibland när jag "halkar efter" lite i mitt eget mående brukar jag tänka på alla fantastiska upppeppande ord och fraser som jag hasplar ur mig-olovligt.dvs utan att någon efterfrågat dem.Det känns i stunden omtänksamt och klokt att göra det.men i efterhand,som nu tex så undrar jag hur jag själv skulle uppfatta en rad med upppeppande ord som skall vara till min hjälp.

Jag skulle antagligen känna mig mer eller mindre manad/tvingad att genast må bättre,?för att det kanske inte är okej att må lite halvdant?Om någon gråter tex så brukar de flesta genast leta efter en näsduk  eller papper,servett,- att ge till den som gråter.,det görs i tystnad såklart.Man tycker att man gjort någonting bra,och att man stöttar den som är ledsen.

Men vad är det man gör/säger EGENTLIGEN?

Här,torka dina tårar nu,detta är lite obehagligt.....sluta gråt nu.

Vad händer om man istället skulle säga/visa att ,du,det finns (näsduk,servett eller papper ) här på bordet om du behöver.Ta den tid du behöver,jag finns här för dig om du vill prata,men det är okej också om du inte vill.jag finns här.

Jag vet att det där låter knasigt att läsa.Men tänk på att vad man istället gör då är att visa att man finns tillhands och att det är okej att vara ledsen,.

Naturligtvis finns det undantag,som det alltid gör.Men dem lär man nog märka av eller hur!

Tillbaka till överskriften;

Livet Är Livet.

Inget nytt.

Snarare gamalt och sedan urminnes tider.Så har det alltid varit och kommer alltid att förbli.

Livet är livet,och ibland går det snabbt,och ibland väldigt sakta.som om man står stilla på en punkt och liksom inte kommer någonstans.

Jag kan bara prata för mig själv naturligtvis men jag är en sådan som  hellre vill att det snurrar på lite fortare än att det är stilla.Det gör mig stressad,och rastlös.

Men naturligtvis beror det på hurdant det snurrar på.

I kaos?

Nej för i helvete,inget mera kaos.

balansen är hårfin,och ibland obefintligt minimal.

Men någonstans så finns det alltid en balans-och Grattis till den som hittar den utan att bli yr  huvudet(av snurret såklart)

När mitt liv blir sakteligt och mera stilla,så drar jag öronen åt mig.

vad fasen är det här nu då?

Vad händer,eller varför stannar allting av?

Jag går in något sorts förberedande mood,och såklart är det det här som gör mig stressad och rastlös.

Alltid så kommer klychorna,Men slappna av för faan,Dra ner på tempot för guds skull,herregud lugna ner dig, du har ju inget att oroa dig för så ta det lugnt nu och chilla i stället!

Och varje gång så sväljer jag orden jag har på min tunga,och jag trycker bort den känsla av idiot,som personen just fick mig att känna mig som.

jag förstår att det inte var så det var tänkt att det skulle kännas utan mer som någon sorts tröst eller stöttning .Och jag är hemskt lessen att jag uppfattar/tar emot det "fel".

För mig har det hr varit en överlevnadsstrategi hela mitt liv-så långt tillbaka som jag kan minnas.

så när någon säger;men för fan,ta det lugnt nu för tusan.Slappna av bara...

Så säger den i princip till mig att;

men du,släpp taget och häng med bara.Det som händer det händer.Du kan inte göra något åt saken ändå.Vill någon ta livet av sig så kommer den att göra det...(det stannar inte där med dom orden,men det är en början på vidrigheter som följer...jag bespar mig att skriva om dem just nu.tycker detta är fullt tillräckligt idag.

När allting stannar av,så har det alltid varit signalen att någonting är fel.Någonting är på g,Men vad?

Jag tror jag föddes med den parabolen i ryggraden på något sätt.den har alltid funnits där,och jag har alltid behövt den.

Och trots att mitt liv i dag är ganska olikt det liv jag levt alltid,och att jag lever på ett helt annat sätt-så finns det där kvar i mig.

Tack och lov så "larmar systemet" för säkerhetsskull oftast.Men inte alltid.

Men oavsett-så är min känsla alltid densamma.

Någon säger;Men jösses,det där måste du ju jobba med och bli av med...och jag tänker alltid;

måste jag?

varför?

Det är ju inte så att mitt liv stannar upp och jag inte kan åka till jobbet för att mitt larm har gått på direkt.Och jag glömmer inte bort min personliga hygien för att jag är på helspänn heller.Jag glömmer inte bort att äta,jag glömmer inte att klä mig innan jag går ut för att jag är helt fucked up i skallen...

Det påverkar mig såklart,på många sätt,men det förstör inte mitt liv.

Jag kan fortfarande inte känns bran/rök lukt utan att panik sprider sig i hela kroppen.

jag kan inte höra blåljus utan att gå sönder inombords,och jag kan inte låta bli att titta vilket håll de åker åt.

Jag kan inte läsa om vidrigheter som utsatta flickor upplevt.

barn som far illa.

knarkare som tar överdos.

unga som dricker,kanske för första gången-men kanske också för sista,eller för alltid .

Det kommer alltid att påverka mig.

Livet är livet,ja såklart att det är.

Med eller utan ett alldeles eget larmsystem som sköter sig själv,och som jag med tiden lär mig att leva med.

Nykter och drogfri i dag,oavsett vad som händer och vad jag än känner.

Bara för i dag,för min egen skull.

Det är ett fint beslut att ta.

Mitt livs viktigaste.

Sen är grovjobbet upp till mig att göra.

Finns villigheten?

Finns den dagar då allting känns motigt och förgäves?

och finns den dagar då allting går som smort?

Det är lätt att vara tacksam när livet är en räkmacka.

Men ack så mycket viktigare att vara när det inte är det.

Livet är livet.

och jag är ju mitt i det.

idag väljer jag att krympa min värld"för att jag behöver det.

Jag behöver sålla bort rastlöshet och oro.

jag har saker att ta i tu med.En hel del faktiskt.

En del tar emot,inte av lathet,men av känsligheten i det.

men det behöver ändå göras...

Tacksam för att jag just bubblat i mig en stort glas kaffe(med lite grädde i)och en febernedsättande liten tablett.treo hade varit exemplariskt perfekt,men ett dåligt val med tanke på konsekvenserna...

Bara att välja.

Thats Life!

//j.N