Närvarande...

I ungdomarnas rum knapras det på linschips och kollas på film.

Lillkillen  och jag tog ett varv runt huset,lite frisk luft brukar göra susen när det kliar i kroppen och skaver i knoppen.

Vi hann ungefär till sophuset innan den friska luften gjorde sitt,dvs ett par meter .Ibland finns det där makalösa underbara i det där lilla.Idag var några meter allt som behövdes för att ladda om!

-Vem kan hoppa längst?

naturligtvis antog jag utmaningen utan att tveka.Kanske trodde jag för en kort sekund att jag faktiskt skulle kunna vinna över honom...Fast samtidigt så visste jag att det skulle vara omöjligt.Men han var snäll.Lät gamlingen hoppa först.

Jag hoppar över att nämna något mer om "gamlingens hopp".Det var under all kritik,det säger väl allt?Jag hatar verkligen att förlora,men jag älskar att vinna stunder tillsamans med mina barn.

Den här hopp tävlingen förlorade jag stort.Men jag vann mycket annat.

Jag vann ett jäkligt bra samtal vinnaren.

-Trodde du att du skulle vinna över mig mamma?

-jag ville tro det,fast jag vet ju att du är en bättre hoppare än mig.

-så varför gick du med på att tävla då,om du visste att du skulle förlora?Du hatar ju att förlora...?

-För att jag är en tävlingsmänniska.Och om jag aldrig tränar på det jag är dålig på,så kan jag ju aldrig bli bättre eller hur?

-Va smart.Det har du rätt i.Vill du att jag ska lära dig att hoppa långt?

-Gärna det!Det kanske finns någonting som jag är lite bättre på än dig,som jag kan lära dig?

Du kan väl fundera på det så kan vi lära varandra i morgon vetja!

Och så tog vi i hand och sa;-Vi har en deal!

Hela den här helgen har gått i slowmotion,Planeringen inför kommande vecka är klar.Schemat är fixat och klart.

En veckas ledighet väntar dem,men jag ska jobba.Här gäller det verkligen att alla har klart för sig hur dagarna ska se ut,vad som ska göras,när det ska göras och hur.

Det är exakt såna här tillfällen som kan " ställa" till det lite.

Vi behöver hålla i kvällsrutinerna,och vi behöver se till att få så mycket god sömn som möjligt,utan den får vi skoskav i hela kroppen och vi fungerar sämre,vi blir retliga,rastlösa,tjafsiga och mer eller mindre omöjliga.

Men va faan,det är ju lov-då ska man vara uppe längre ju.

ska man?

varför ska man det?

Varför ska man inte göra det som man egentligen vet att man fungerar bäst av?

Men sovmorgon då?

Självklart.Sovmorgon ska man unna sig när man faktiskt kan-men sovmorgon betyder dock inte att sova tills jag kommer hem från jobbet.

Såklart att jag just nu är utsedd till världens sämsta taskigaste morsa.

En tonårsdörr slår igen.

Lillkillen gormade att det var taskigt av mig,att det var fel av mig att tvinga upp dem på lovet bara för att jag ska till mitt jobb.

Tonåringen sticker ut huvet och fräser ;När du har semester så kan du fet glömma att du ska få nån jävla sovmorgon,kom ihåg det.

Jag nickar bara.

Inte ironiskt.Inte uppkäftigt.Inte elakt.Jag nickar bara lite mesigt.

Med tiden har jag lärt mig att inte gå in i alla diskussioner.

Att nicka mesigt betyder att jag hör deras åsikter,att jag har förstått dem och att jag ändå står fast vid det jag har sagt tidigare.

Tro mig,att agera mesigt(eller lågaffektivt)har besparat mig och dem många många vilda diskussioner och tjafs.

Som nu ikväll tex.

Jag är ganska säker på att att det inte kommer att smällas mer i några dörrar,inte muttras och fräsas mer och nej-vi kommer inte att somna osams.Det är en gyllne regel här.

Man kan inte avsluta en dag,oavsett hurdan den varit ,och vara osams.

Man behöver inte ändra sin åsikt eller låtsas att man tycker lika,man behöver inte känna att man böjer på nacken eller viker sig på något sätt.

Men att somna osams-det är som att frivilligt välja mardrömmar framför en god natts sömn.Det är som att bädda ner sig i en säng full av knäckebrödssmulor.Det kan omöjligt leda till någonting bra.Det är vi överens om.

Jag har tänt ljus idag för min kusin Vicke som har somnat in.Två år yngre än mig och lämnar efter sig tre st barn,en sambo och en mor.

Cancer i magen som spred sig till skelettet.Hon kämpade så ända in i slutet.

Jag pratade med hennes mor förut men saknade ord...

Ett tyst samtal där sorg och förtvivlan tog över.

ett tyst samtal .

ett viktigt samtal.

Obekvämt.Men viktigt.

Vila i frid och evig ro älskade vicke.

Jag avslutar den här dagen med tacksamhet.

Jag har ett fantastiskt liv.

En underbar familj.

Fantastiska riktiga vänner.

(tack för hjälpen idag min vän,som så många ggr förut så kan jag tacka dig för att mina axlar inte väger så frukanvärt tungt just nu,och för att oros klumpen i magen fick lämna plats åt lite bomull istället))

Jag har siktet inställt på att spara på min energi och inte göra över med allting på mitt arbete.

Jag behöver hålla i träning.

Möten....

Jag behöver möten för att hålla mig ajour med min sjukdom,beroendesjukdomen.

För mig är de fysiska mötena det som hjälper mig allra bäst.

Jag behöver alltså försöka hitta ett sätt att "orka" gå på möten.

Jag behöver hitta ett sätt där jag kan fungera på jobbet,hemma i min vardag och med fmiljen,och att även ha kraft att åka på mötet.

Det låter lätt,jag vet det.

Om du tänker;men det är ju bara att häva sig iväg,...-Då förstår jag att du aldrig någonsin varit utmattad,utbränd,kanske aldrig haft full gas men ingen broms heller...

Nej.Det är inte bara att häva sig iväg,hur gärna jag än skulle vilja det så fungerar jag tyvärr inte så.

Men jag jobbar med att hitta en fungerande balans för att hinna med,klara av allting på ett upperligt sätt.

Och just det,jag behöver foga mig i ledet där rutiner och schemalagda göromål är prio 1 att följa.

Dagens kock i dag var jag.

Serverade grahams pannkakor med sylt och grädde till lunch.

Middagen blev över förväntan en tio poängare;

Vildsvins innerfile i citron,blodapelsin och rosmarin krydda,Ris,grönsaker och en gräddsås speciale.

I morgon är det tonåringen som är kock.

på tisdag är det lillkillen.

och så min tur igen och så fortsätter det med ny kock,ny dag resten av veckan.

Att vara närvarande är underbart.

Att vara delaktig i sammanhang är likaså.

Att vara nykter och drogfri betyder att allting är möjligt,och ingenting är omöjligt.

//J.N