Punktering...

Punktering på "racer-bilen".Japp,besvärligt och krångligt.Tacksam för kompisens hjälp-igen!Tack!

Punka på bilen-det går ju att fixa.

Men punka på människan?

Hur blir det?

hur känns det?

tar man pys-punkan på allvar?

Eller,kör man bara på?

Vad händer då?

Kan barnen få punktering?

Märker man det?Agerar man?Hur?

Eller,

pressar man dem att bara köra på?

Tar man varningssignalerna på allvar?

Eller blundar man?

Har DU varit i den sitsen?

Hur gjorde du?

Eller,hur gjorde du inte?

Naturligtvis finns det inget facit för det här.

Och så länge man gör sitt bästa,så kan det aldrig vara fel.Det är min åsikt.

Jag har efrarenheter av punktering på mig själv.

Och på barnen.

Nej.punkteringen är inte ärftlig.Tack och lov.

Men andra "svårigheter" kan var det.

Som diagnoser tex.

Men tillbaka till punkteringen.

För mig tog det närmare 40 år att  börja bromsa.

Handbromsen slet jag i när det var för sent.

Jag rekomenderar ingen att göra detsamma.

Jag har alltid stressat.

Alltid haft hundra tusen påtänka och startade projekt,och ännu flera i min skalle såklart.

jag har alltid sökt nya upplevelser.

spänning.

alltid sökt kickar.

Det var det som gjorde mig levande...Tyvärr.

Att tvärnita och lägga i i handbromsen känndes som att dö lie grand.

Allting vart långsamt.

tråkigt.

händelselöst och väldigt enformigt.

Ordet rutin gjorde mig illamående.

det slukade allt syre på något sätt.

att göra samma sak varje dag-det ger mig fortfarande gåshud utan njutning)

jag vet idag att det är bra för mig.

Att det underlättar mitt liv mycket.

Att det är en förutsättning för ett fungerande liv.

MEN handen på hjärtat så blir jag aldrig bekväm med det.

jag ogillar det eftersom det kväver mig.

Jag har flera i min familj som tycker att jag är "jobbig" och svå att leva med och att vara med.

Jag förstår dem,och är tacksam för deras uppriktighet.Att vara ärlig och ha en rak kommunikation är grunden för att ha det bra och att kunna förändra någonting!

framförallt så ger det mig möjlighet att försöka anpassa mig så mycket som det är möjligt.

jag vet att de närmaste kan läsa mig som en öppen bok-därför väljer jag att vara ärlig.

Nej.jag gillar inte att leva mitt liv efter ett schema.Jag gillar inte att ha hela veckans matsedel klar och laga mat efter den.Nej,jag gillar inte att lägga mig samma jävla tid varje kväll.

Ja,jag har svårt att håla tider.

Att göra klart mina projekt.

Jag älskar att lyssna på musik,gärna samma låt om och om igen,beroende p hur jag mår.

(tack gode gud för mina air pods)))

Ja,jag älskar att promenera och ta kort på sånt som är konstigt och knäppt för andra-men för mig betyder varenda kort någonting.

Ja,jag sparar tomaters gröna "blad" och  jo,de ser visst ut som ballerinor.

Jag ska försöka att lägga ut en bild här i bloggen,antingen i något inlägg,eller i fotogalleriet.

I 30 år körde jag på i alldeles för för fort.

Jag knarkade bort precis allting som var någonting värt.

mina barn.

Min familj.

Mitt egenvärde.

min självrespekt.

min framtid.

Och mitt liv.

Tanken på att sluta skrämde mig.

Hur Kravlar man sig tillbaka?

Hur står man ut med skammen?

Med all skuld?

hur ställer man saker och ting tillrätta igen+

Hur ber man om förlåtelse,och vad gör jag om det inte går att förlåta mig?

Jag har sagt det förut och jag gör det igen;

knarkare är fegisar.

Det är mycket därför vi knarkar.

För att slippa ansvar.

För att vi inte kan hantera känslor.

Vi är fegisar som hellre flyr.

Fult sagt av mig-men fortfarande väldigt sant!

Hur hittar man tilbaka til livet,?

Till sin familj?

Sina barn?

och sig själv?

Idag har jag varit nykter och drogfri i 6 år,4 månader och 28 dagar.

Jag har aldrig någonsin ångrat en enda dag av dessa.

Att sluta använda är det finaste jag har gjort för oss allihopa.

Min entree tillbaka till livet och verkligheten har inte varit som ett fluffigt rosa moln.

Nej.Däremot har jag tackochlov varit besparad av sk vita knogar(drog sug)men det finns vissa saker som triggar min beroendesjukdom.

Det finns fortfarande någon som inte accepterar mig i min familj.

Det är min äldsta son som avsagt sig all kontakt med mig.

Jag ber för oss varje dag.Jag älskar honom inte mindre för att han stängt mig ute.

jag försöker att respektera hans val,och jag slutar aldrig att hoppas och vänta på att han öppnar dörren lite på glänt åt mig igen.

Tillbaks till det jag skrev o först.

punkeringen...

När skolan inte fungerar,och när skolans krav blir för övermäktiga...

Vad gör man då?

När barnet lider,och våndas...

Bup=väldigt lång kö.

En utredning görs.

Och sen då?

hur går man vidare?

Skolan frågar barnet;

-Hur vill du ha det?

-Vad vill du göra?

-Hur mycket orkar du med?

Herregud-om ungen hade vetat allt detta,hade vi inte suttit i denna situation.

och är det inte lite märkligt att skolan begär att den unge skall göra sin egen skolplan?

Utredningen är skickad till skolan,men ingen har läst den...

Pyspunkan på barnet-

slutar med fullständig punkering,och det största ansvaret ligger såklart hos föräldrarna.

Bra på många många sätt,men det blir ganska svårt att även göra skolans del i det hela.

Ett sportlov är slut och därmed börjar ångesten skava i pojken...

Det bästa är i detta läget att försöka få med honom ut.

promenixen i all hast.

Snöbolls kast.

springtävling.

Vem kan hoppa längst och högst tävlingen...

Skavsåret lättar och släpper in glädje.

Och han får lyckas.

Självkänslan växer och i det läget kan vi ha super bra samtal på vår promenix.

Vi hamnar uppe på vårt utkiksberg.

Våran plats för att släppa ut känslor,och prata ut och efter det klättra hemmåt med bra känslor i hela kroppen.

-Vad gör man om man inte orkar?

Hans fråga får hårstråna på mig att resa sig.

mina ögon blir blöta.och mitt hjärta gör ont.

-Man måste inte orka,inte ensam.Och man måste inte orka ihjäl sig min finaste lilla pojke.

Han kramar mig och säger att han älskar mig.

Jag älskar tillbaka.

Vi sitter på en bänk högt upp på vårat utkiks berg och pratar öppet och ärligt.

Jag blir stolt över oss.

Vi pratar om våra diagnoser.

Jag har full gas.(adhd)

han har full gas och tvärbroms.(adhd-autism)

Vi är  lika.

Och olika.

vi kan prata om allt.

om jobbiga saker.

och vi brukar alltid hitta bra lösningar och positiva förändringar.

Varje kväll när han somnat så skriver jag i hans bok,och däri får han en del Uppgifter.

allting går ut på att han ska gå till skolan med en bra känsla.

att han ska lyckas-med just den dagen.

jag påminner honom om hans bra sidor,och om svårigheter som han kan lösa.

Han får skriva ner vad målet för just den dagen är?

Ibland är det att lyckas på något prov.

ibland är det att vara en bra kompis.

ibland är det att orka.

Han har inte punktering.

Men pys-punka deluxe.

-varför jobbar du om du blir så trött av det?

han är direkt i sin fråga.

han behöver ett ärligt svar.

Ett svar som inte är inlindat i bommull.

Inga lögner.

Han vill veta.

Jag älskar att jobba,eftersom det ger mig en bra känsla inuti.Jag tycker om att göra bra saker,och jag tycker om att ta hand om oss.

Att jag blir så trött av det är för att jag är dålig på att bromsa min älskade unge.För att jag hellre gör alldeles för mycket istället för lagom...

jag kräver att mina arbetskamrater ska vara noga att ta sin lunch rast i lugn och ro...Men så kommer jag på mig själv med att stå i vårat lilla pentry och äta min lilla matlåda som jag inte ens värmt,och jag äter i all hast...

-men det är väl inget bra?

-Nej.absolut inte.Det finns inget bra i det.

Men jag tränar på det varje dag.Inte bara på jobbet,utan överhuvudtaget i livet.

Jag har jättebra hjälp,mina arbetskamrater påminner mig att ta det kugnt,att ta rast och att sitta ner.

Det låter kanske lite fjantigt men så är det faktiskt.Ibland känns det fjantigt att behöva be om hjälp-och att erkänna att man har det lite tufft.

Men jag ångrar inte en enda gång som jag har bett om hjälp.

Det har hjälpt mig så mycket och ingen tycker att jag är en dålig person för det!

Han ler.

Vi håller varandra i handen och ropar ut över "havet"(som egentligen är en liten sjö));

Vi ropar ut oro,skam och en del skuldkänlor...Och vi skakar av oss sånt som vi inte vill bära med oss hem.

Vi avslutar med att skicka kärlek till alla som vi älskar,och så klättrar vi ner.

lättare till mods.

Mycket lättare.

Hemma ligger ett tomt schema blad och väntar oss.

det måste göras när vi kommer hem påminner jag.

-Men va fan.jag hatar det där jävla schemat .Måste vi ens ha det.Det är tråkigt .

Jag stannar.

Jag tittar på honom.

Det där var väldigt väldigt viktigt och bra att du sa.

Varför känner du så?berätta.

-men det är tråkigt att bara göra samma jävla sak jämt...Läs på schemat vad som ska göras.Det är tråkigt.

(jag förstår exakt vad han menar)

Full gas vill leva livet.

Tvärbroms vill leva ett inrutat liv.

Nu gäller det för mig att "mata" full gas med uppåtpuffar,och samtidigt göra ett anpassat schema för veckan som är inrutat och förutsägbart samtidigt.

Vem har sagt att livet ska vara enkelt?

Hihi.

i skrivande stund är jag ensam hemma.

Datorn åkte fram i ett hafs,ljusen tända och musiken fyller mig med alla möjliga känslor.

Jag tar tillfället i akt och bara är som jag är.Jag låter det där "jobbiga" i mig sprudla ut,jag sjunger med i musiken,skriver det här,och klurar automatiskt på alla projekt som jag har,

adhd när den är som bäst.(för mig i allafall)

inga måsten.Inga krav.Inga scheman att följa.

Bara jag-såsom jag är.

En stund räcker.

det gör mig gott.

Jag känner mig levande och fulltankad med bra känslor,ideer och en fantastisk problemlösare.

Jag har redan komit på hur veckans schema skall se ut för oss.

Det kommer att bli toppen.

No highway options=INGA GENVÄGAR!!!!

Tack för ordet!

Jag älskar livet-För häri finns ju vi!!!

//J.N