stopp.stopp stopp...andas.andas ännu mera.säg inte det du tänker.blunda.djupandas.prova medveten närvaro...
Måste livet vara en räkmacka där man lyckas väl med vad man än tar sig för,måste allting gå min väg-för att jag ska vara både tacksam och lycklig,tillfreds och med sinnesro?
Vad händer när en besvärlig situation kommer i vägen?
En familj,men hundra tusen olika viljor.
En familj och ännu flera saker och ting att tänka på,att hantera,att lösa,att fixa och att reda i.
Lätt som en plätt alltihopa-när man själv är tipp topp.
när man är förbered,utvilad,piggelin och det inte finns ett enda skuggmoln i sikte.
Nema problemas.
Men den dagen då kroppen skriker att den har ont.När huvudet nästan sprängs,och när man är så trött att det är omöjligt att somna till och med,Är man redo för en liten "familje fight då"?
När man har tiotusen egna påtänka tankar som ivrigt väntar att bli färdigtänka och få en punkt slut,när ens egna frågetecken kräver sitt rättmätiga over and out-
Hur väl hanterar man en liten konflikt då?
Är det då man i lugn och ro påminner sig själv om att djupandas.
att ta det lugnt.
inte gå upp i affekt.
och inte få en tillfällig touretts och därmed typ släppa bomben?
Jag skulle ljuga om det aldrig har hänt mig.
för det har hänt.
Det har hänt att jag varit för sliten för att komma ihåg att använda alla jävla bra tips och trix,det har hänt att jag brusat upp,blivit arg,eller rädd,att jag agerat först och tänkt sedan...
självklart har det hänt.
jag är inte mer en människa,eller hur?
Det är okej att "göra fel".
Även om det inte känns så.
det är okej att vara bara människa.
att blanda ihop begreppen,säga fel saker och agera på känslan i stunden,det är okej.
Även om det inte känns så...
Jag har lärt mig att hantera även det här,utan att för den saken skull mena att jag är perfekt,men jag gör så gott jag kan...
Förut var detta en stor skam.
Jag förvandlades till en värdelös förälder.
meningslös partner
och en katastrofal person över lag.
om man dessutom har en djävulsk best(beroendesjukdomen) som ligger och lurpassar i venerna-då är det här ett livsfarligt förlopp...
det är ingen överdrift.
det är tyvärr en sanning,och absolut livsfarligt.
Det finns inte en enda knarkare eller suput som är bekväm med känslor.
inte så länge som sjukdomen är aktiv i allfall.
Vi är livrädda för känslor.
Och vi flyr så fort det börjar bli känsligt.
Att vi har ett bagage med skuld och skam som väger ton gör inte saken bättre.
När sjukdomen är aktiv så "hjälpper" den gärna till och plockar fram lite trasiga minnen av personer vi sårat.
det är känsligt.
och vi flyr.
Ärsjukdomen aktiv så är drogen aldrig för långt bort.
Idag är min sjukdom inte aktiv.
min best sussar.
men jag brukar påminna mig själv om hur lätt det är att väcka den jäveln.
Idag behöver jag reda ut röriga och jobbiga situationer utan att stoppa huvudet i sanden och fly med med droger.
Jag behöver stå kvar här även fast marken under mig rasar samman.
Jag behöver få vara mänsklig och jag behöver få göra fel ibland,utan att tappa fotfästet helt och hållet.
Jag behöver få ventilera mina egna känslor då och då,utan att det betyder att jag är en misslyckad person,förälder eller överhuvudtaget.
ibalnd spelar det ingen roll hur många vattentäta diagnos scheman man har framför nästippen-ibalnd kommer livet emellan-och saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig.
det är okej.
Men ett gott råd är att ha en bra plan B och ännu bättre en c-plan också.
Idag har jag det.Idag har jag det,och jag är trygg med det.
I morgon får jag fila på dem,så att de passar morgondagen.
Att råka i luven på varandra är jobbigt.påfrestande,och lessamt.Men det är även ett friskhetstecken på många sätt..
Vi är inte mer än människor.
Alla gör misstag.
Det är okej.
Det som är ännu mera okej är att kunna se sin egen del i det som sker.
Jobbigt ibland,och tufft på många sätt-Men väldigt fint.
Att kunna ta ansvar för det man har gjort eller sagt,att be om ursäkt,förklara sig-
Det är fint.
Hur hanterar DU konfliker?
Ps.somna aldrig osams.ds!!!
J.N