Vad kan jag göra för att sprida lite glädje?
I bland går det av bara farten...Man är trött.Kanske sovit lite dåligt?Vaknat på fel sida?osv osv....ibland känns ett leende,lite positivitet och ett leende väldigt långt borta.Ibland känns dagen bara motig,ibland finns det anledningar,men inte alltid.Man har en skit dag helt enkelt.
Vad händer om jag far till jobbet och sura minen(skitdagen känslan)hänger med?
Ganska sannorlikt så kommer blä attityden att smitta ner mina kollegor.
Ibland behöver blä känslan bara stiga innanför dörrarna så är större delen av arbetsplatsen smittad.Ibland kan det dröja en liten stund,men nästan alltid så kommer blä känslan att bita sig fast på de flesta.
Tänk dig att detta händer mer än en gång.Kanske kommer någon alltid till jobbet och har blä känslan med sig?
Och tänk ännu värre,om två blä känslor kliver in???
katastrof,minst sagt.
På en arbetsplats där sammanhållningen inte är vare sig stark eller särsilt god-där är blä känslor livsfarligt.
Det kommer att förpesta hela arbetsplatsen och sluta med att alla avskyr sitt jobb och varandra.
Det är lätt att ta med sig blä känslan.
Men ett riktigt helvete att bli av med när det bitit sig fast.
På min arbetsplats är det gott om "klimakterie"(häxor)(jag själv är naturligtvis en av dem...)
och ibland oss har vi några yngre grabbar och några enstaka 50 plussare.
Men som sagt,häxorna är klart överlägsna.
Och det kommer väl inte som någon chock för någon att tjejer/kvinnor och klimakteriehäxor har väldigt svårt att foga sig i ledet,att acceptera och fungera väl i grupp...hahahah.
Det blir ganska mycket gnäll.
Tjafs.
Skitsnack om den som vänder ryggen till.
Som sagt,har pesten hängt med,så är den ett helvete att bli av med.
Om man försöker att förändra och förbättra så ska man vara helt på det klara med att Ja,man kommer att bli en levande måltavla.
Man kommer att bli föremål för skitsnack.
man kommer att framkalla spykänslor.
man kommer att vara den som alla retar sig på.
Garanterat.
Jag tror att just detta kan vara en anledning till varför ingen gör någonting för att driva ut skiten.
Man är helt enkelt inte beredd på att axla hela skutan,rensa skiten och fungera som spottkopp åt kollegornas blä.
Och därför växer pesten som en svulst.
En ny dag.Mera blä.
och så fortsätter det.
Jag brukar tänka på det där.
Att det är viktigt att inte ta med sig sina egna "sopor" till jobbet.
Det finns väl någon oskriven regel som säger att man behöver uppföra sig på sin arbetsplats?
Att dra sitt strå till stacken,eller hur.
För mig betyder det att inte frysa ut någon.
inte snacka skit.
Man behöver inte alltid tycka lika dant-men man behöver heller inte alltid tycka lika.
Att tycka olika är ett friskhetstecken.
Man behöver inte bete sig som ett svin och trampa någon på fötterna med spikskor för det.
Vi är där tillsamans och ska göra ett bra jobb.
Vi arbetar på olika sätt.
För att vi är olika.
Vi har olika bakgrund,olika bagage.Olika värderingar.Vi är olika.
Men ändå-så är vi där för att utföra ett jobb.
Vi borde vara proffisionella.
Att vända sig till kollegor om man har bekymmer är en sak.
Men att smitta ner hela arbetsplatsen med dumheter och blä-det är fan i mig så jävla ynkligt.
Jag tror att jag har listat ut vad som smittat den här arbetsplatsen.
Och så slog det mig en dag.
Jag provar.
Jag provar att plantera lite glädje här och där.
Jag skrev några post-it lappar med kloka ord på.
Några hämtade citat från google,från 12 stegs programmet,sånt jag snappat upp från andra
och några smarta tankar från mig själv.
Såklart blev det sura miner när jag dragit mig undan för att göra annat än att utföra mitt jobb,trots att detta var på min egen lunch rast.)
-jaha...här sitter du och slöar?Jobbar inte du här???
Jag tittade bara och så log jag.
Jag håller på med en grej åt oss.
De hade sett och hört tillräckligt.För det där sista var det ingen som lyssnade på.
De hade redan dömt ut mig-igen.
jag var minsann en riktig slöfock.
Det var okej för mig att de tyckte så.
Jag skulle kunna stå ut med det en liten stund till.
Jag hade min förhoppning i de små blåa post-it lapparna.
Med klok orden på.
Med budskap om glädje.
Arbetsro.
delaktighet.
Att höra till.
Att våga vara den man är-utan att bli utfryst.
Faktiskt så hoppades jag av hela min själ att det skulle leda till något gott.
Ett leende från den suraste tex.
Vadsomhelst.En förändring bara.
Någon som lyfter på ögonbrynet och mumlar,aha.och så ett litet leende på det.
Det var allt jag behövde få se.
När ganska många lappar var klara så satte jag upp en del på ställen där jag visste att ingen skulle kunna passera utan att läsa det som stod.
Och jag placerade en del på borden i lunchrummet.
Kort sagt,jag spred ut dem utan att säga något.
Sen väntade jag.
Jag behövde inte vänta särsilt länge innan den första reaktionen kom.
Någon läste.
Och visade för en annan,och en till och en till.
Faktiskt så slutade det med att varenda kollega läste lapparna.
Och ja,det var många ögonbryn som lyftes.
den suraste log och plötsligt blev jhon typ mänsklig
Vilket vackert leende du har sa jag och möttes av ett ännu större.Jag visste inte att surkartar kunde le så fagert sa jag.Och mäöttes av gapskratt.
Inte hånskratt.Men gapskratt.
Plötsligt var vi alla lika.
Lika olika och lika värdiga en bra dag på jobbet.
Idag fick jag frågan om jag inte kunde skriva flera.
det var lite otippat,men jösses så det värmde.
Klart att jag kan göra det.
Mer än gärna.
Efter post it lapparna så är stämmningen så förändrad.
ibland verkar det till och med som om vi faktiskt tycker om varandra-att vi funkar bra ihop på jobbet och att vi är måna om varandra.
Det där var mitt lilla bidrag till att försöka sprida lite glädje.
Hur gör du som läser det här?
Tar tacksamt emot tips och ideer.Så dela med dig vetja.
Tack för ordet!//J.N