Bakslag så det skriker om det...

och så händer det,som egentligen inte skall hända...Det ska inte hända-eftersom jag vid det här laget är väl medveten om hur min kropp fungerar,och vad som får den ur funktion.Jag är noga med det i mitt arbete.Försöker att tänka mig för och inte utsätta mig för sånt som jag inte klarar av att göra/utföra.Jag skulle även vilja stoltsera med att berätta att jag faktiskt tänker mig för även efter arbetstid.

Jag har gjort ett bra jobb med just det där,och tack vare det och att sköta min träning så har jag lyckats ta bort 4 st olika mediciner.

och så gör jag bort mig totalt.

jag går all in och tapar bort mig fullständigt,jag övergör så det skriker om det,och jag har ingen broms.Ingen nödbroms.och uppenbarligen ingen fungerande hjärna heller .Jag bara kör på,för allt vad jag är värd.

Varv efter varv på stafett för livet,den gemensamma insamlingen för att stötta cancerforskningen.och för att visa de som kämpar att de aldrig någonsin är ensamma i sin kamp.

Vilken fin grej att få vara med och stötta.

Jag ångrar det inte en sekund.Men däremot så gruvar jag mig över hur i helvete jag tänkte?

Vart finns det tjusiga i att springa framåt för andras skull när det slutar med att man själv kutar bakåt och hamnar på minus minis noll?

Vart i finns det fina med att hela kroppen tackar en med en fet jävla inflammation i hela kroppen?

Det finns ingen som helt tjusning och elegans i det.

just det är bara ren idioti.

Så korkat och urbota dumt gjort.

Idag har jag två val.

Antingen fortsätter jag att slå på mig själv,och jag stannar kvar i sängen(eftersom jag inte kommer upp ur den jäveln) resten av livet och bara gruvar mig över hur korkad jag är...

Eller så ser jag det som det är.Och sedan behöver jag justera vinklingen lite annorlunda.

Gjort är gjort.

Jag bidrog på mitt sätt.Jag gjorde det på eget bevåg.Det var ingen som krävde antal varv av mig.Det hade räckt med ett.Det var ingen tävling.Möjligtvis inuti mig själv kanske.Men det var också det enda stället som det tävlades på.

Min egen tävling.

Inte mot någon annan.Bara den av mig själv-MOT mig själv.

Antingen så växer jag fast i den här offerkoftan eller så ålar jag ur den och slänger den åt helvete och tar nya tag.

Det valet är inte svårt.

Naturligtvis så bränner jag upp offerkoftan.Men innan jag gör det så behöver jag memorera en del saker.

Viktiga kom ihåg grejer.som hur underbart det är att faktiskt kunna ta på sig strumporna själv utan att det gör förbannat ont överallt.Det låter säkert löjligt,men jag vet att det finns många med smärta som vet exakt hur underbar den löjliga känslan är)Det känns ungefär som att vinna på livets euro-jackpott.

Jag behöver också komma ihåg hur det faktiskt kommer sig att jag kan utföra hårt kroppsarbete,ta på mig strumorna själv utan att tjuta av smärta,sova gott på nätterna utan att våndas och lida av att en köttkvarn mal sönder mina höfter och rygg...Jag behöver komma ihåg hur detta är möjligt faktiskt.

Jag har fått livet tillbaka och har äntligen fått uppleva flera smärtfria dagar/nätter på ett år än tvärtom.

Bara en sån grej är ju helt amazing.

Att jag vet mina begränsningar betyder inte att jag slutat att röra mig.Jag har inte tagit pause från att leva.Jag sitter inte här hemma som en köttbulle och rular tummarna och förblir smärtfri.

Nej.Jag behöver komma ihåg hur det varit möjligt för mig att göra revanch i livet.

Att lyssna på min kropp.

Att vara uppmärksam på signaler som den skickar ut.

tyvärr så har det gått så långt för min del att kroppen skickar ut smärtsignaler inte bara när det gör jävligt ont,Systemet har varit överbelastat för länge,och nu kan inte smärt centrat skilja på vad som är vad längre.Lite tragiskt men det går faktiskt att leva med det!)så med andra ord så reagerar min kropp väldigt dramatiskt på en egentligen väldigt lätt brisning i luften.Tyvärr kan det kännas som en is piskande orkan som krockar med mig.

En varm kamratlig kram kan få mig att skrika rakt ut för att det gör ont...

kläder kan kännas som taggtråd mot huden.

För min del gäller det att ha fokus på Hur kan jag göra för att lindra allt det här?

Eftersom jag en längre tid tillbaka har sluppit de värsta topparna av den här skiten,så har jag gjort någonting som fungerar.

Det är det jag behöver ha i mitt fokus.

Även om jag är smärtfri en dag,och om jag har överskottsenergi,och om jag går en promenad som smakar mer,och om jag får lust att börja jogga igen-så MÅSTE JAG dra i den den förbannade handbromsen.

Hur jävligt det än känns att begränsa sig där,så måste jag.

Om jag vill ha en så fungerande kropp och liv som möjligt.

Jag behöver komma ihåg att det var inte latmask fasoner som tog mig hit.

(och det var såklart inte bara min egen förtjänst-jag har haft ett otroligt stöd och hjälp från sjukgymnast,läkare,arbetsgivare,min familj och vänner-utan dem hade detta inte varit möjligt.

Och det hade inte heller varit möjligt om jag skitit i att åka till gymmet .

Det hade inte varit möjligt om jag hellre legat hemma och vräkt i mig göttes och snabbmat och dagoberts nattmackor mitt i natten.Det hade inte varit möjligt om jag inte hade förändrat de flesta av mina livs rutiner som innefattar alla dessa aspekter från kost,motion och leverne.

Jag kan ju välja att fortsätta plåga livet ur mig och skita fullständigt i att göra rätt saker-hur besvärliga de än må vara just då,men ändå vara till hjälp längre fram.Visst.Jag kan återgå till livet i plåga.

Eller så drar jag en stor fet lärdom av denna grej som jag utsatte mig för.

Jag gjorde en bra grej,som jag själv ville vara med och bidra till.

Fine.

Sånt kommer jag att göra när som helst det finns möjlighet.Jag mår bra av att göra saker som är bra för människor.

Men jag måste komma ihåg att ha mina egna begränsningar,hur enkelt och bra allting kanske känns just i stunden-så måste jag ligga steget för min kropp och agera innan mitt eget system löper amok.Jag måste komma ihåg varför jag faktiskt behöver göra fysioterapeutens morgon och kvälls övningar morgon,middag och kväll-VARJE DAG,trots att jag kanske känner att nääää,nu behövs de inte.

Jag behöver prioritera gymmet.Även då jag är trött.Less.Eller om någonting roligare dyker upp...

Varför?

För att allt det där är exakt det som hjälp mig leva ett mycket drägligt liv.Det har bidragit till att jag har lyckats plocka bort 4 st olika tunga mediciner.och det har gett mig möjligheterna att kunna sova flera smärtfria nätter än tvärtom.Det är det som gjort det möjligt att kunna dra på sig strumporna själv utan att gå sönder av smärta.Att ta hand om mig och min kropp på rätt sätt har gett mig livet tillbaka.

Valet är inte svårt att ta.

Offerkoftan är nerspolad i toaletten.

Och här sitter jag i en slängpäls (vanlig gosig filt)om axlarna och njuter av att ha konstaterat att jag gjorde rätt sak-men på fel sätt.Världen går inte under för det.Jag har inte misslyckats som människa.Jag har fortfarande ett unns av värdighet kvar.Och framför allt har jag fått svart på vitt hur viktigt det faktiskt är att jag gör rätt saker.På rätt sätt.

//j:n