Behåll fokus nu förhelvete…

sovit som en prinsessa på ärten i natt,och blev väckt av ett telefonsamtal.
det går runt i mitt huvud.
varför just nu,när saker och ting äntligen börjar falla på rätt plats?
kvinnan från lönekontoret lät uppriktigt ledsen ut för detta misstag som gjorts,och när jsg berättatsde för henne stt konsekvenserna  är mer än ledsamt för mig. eller för honom rättare sagt.
det här är exakt vad vi INTE behöver just nu.
det är också exakt sånt här som KAN. göra att allt vi jobbat med  kommer att stanna av,och plötsligt är vi på ruta 0 igen.
plötsliga förändringar kan vara livsomvälvande.
för somliga kan det vara katastrof.
för en del ännu värre.
och för honom blir det återigen ett sorts kvitto på att alla ansträngningar han har gjort,faktiskt med mig som sin trygga punkt-alkt det är borta.
det byts ut mot långa ensamma dagar.
rutiner som blåser bort redan dag. 1.
fan,vi har varit i denna sots förut,men då var det skolan och även itredningstiden(flera års väntan)och sedan eftervården där på bup som var något krånglig.
ibland undrar jag om varför ingen någonsin lyssnar på mig-förrens det är försent.
förrens kaos vrytit it och då men endast först då tillkänna ges det att vi borde gjort som jag föreslagit hela tiden.
för dem är det ett unka misstag att rätta  till,be om ursäkt och ta nys tag.
men det drabbar oss väldigt olika.
för oss betyder det att vi känpat oss hslvt fördörvade,lyckats hitta rutiner,jaga tillräckligt många plus(positiva saker och könslor) varje dag för att känslan av misslyckande,och för att känslan av att vara den sämsta värdelösa dum i huvet ungen ska ge vika för bättre känslor och tankar om sig själv.
jag vill inte påstå att jag är någon världsmästare eller att jag nog är värd en kunglig titel för att jag minsann är så jövla bra med mitt barn-,Det handlar inte om mig.
det handlar enbart om att vara en mamma som ser och förstår vad barnet behöver.
att det krävdes lite utflykter till ett utkiksberg för stt ventilera och sätta ord på känslor,vad är vad som han könner?
 det krävdes att jag tvingade skolan att göra anpassningar med kortare tid,de trodde inte på mig förmoga och inte ideerna heller)så de hock med på det på prov,en vecka först.
så jag hade alltså en vecka på mig att i lugn och ro lära ut fördigheter och knep att förstå sig själv,att lista ut vad som fingerar vra och tvärtom.
att hitta en lösning på ett svart slukhål som höll på att slå armarna runt honom.
jag tackade såklart för förtroendet.
och naturligtvis skulle jag sevtill oxå att han inte halkade efter i något ämne i skolan.
så jag var plötsligt den allvetande skräphögen,en sllt i allo,En mamma,en hobby psykolog,en terapeut,en livs coach… en plus jägare som gick in i stormens öga och it dörifrån med en nöjd och belåten son vid sidan.
det finns ingenting som är så vackert som att se en annan människa som hittar sina egna puzzelbitar.
och när ens barn gör det då blir den känslan obeskrivligt vacker.
den blir levande.
var det enkelt?
var det en lätt uppgift att möta en motståndare som min son?
ja men vänta nu-skrev jag inte att vi gjorde det tillsamans han och jag?
jodå,och så var det.
MEN,kanske blir detta svamlig och rörigt för den som inte har egen diagnos,eller npf disgnosiga barn…jag ber om ursäkt )
för dem som varit eller är i samma sits som vi-vet jag på förhand att de förstår ganska exakt vad detta svammel betyder. Hur det känns att kliva in rakt i stormen,som en tornado av känslor,tankar,förväntningar,svårigheter,färdigheter,mörker och ljus-ja allt,allting finns där i och man går på ett puttrande minfält.
man jar plan A klar för sig.
och plan B.
och c.
man har kläder efter väder,dvs fullt itrustad med extra allt,allt dom behövs för att röja ett minfält.
man har egen gjorda känslo kort som man trixat till å målat och skrivit bra saker på,(sånt man pysdlat med på sin egentid när gossen somnat)
man har en osvkning med sog som tål ett kärnvapen krig(inte ordagrant såklart men man behlver helt enkelt vara beredd på exakt sllting ich ännu mer beredd på det som man inte kan föreställa sig,)
Att låna bästa vännens hund och gå på promenix,klättra upp i ett fågelutkiks torn mitt i skogen och belöna jycken med hundgodis och se ett stort leende på ungen som förde hunden hitupp,och se på när det ena matte talet efter det andra blev gjort.
jag klarade det mamma-jag fattar talet nu!
ett ögonblick jag aldrig kommer att glömma!
vi har haft ett tydligt mål.
och när vi får möjligheterna så funkar det.
resultatet av mpnga skolmöten,återkopplingar,trixa å fixa nya ideer på egentid,jobba obekväma arbetstider,dvs att jobba sina 8 timmar utan att det ens märktes eller störde det jobb som lillkillen och jag gjorde-det var långtifrån lätt.
men det var så värt det!
betygen från skolan uppgraderades och lärare beklagade över att de inte kunnat ge det stöd som uppenbarligen hade behövts från dem)  allt detta var härligt såklart.
men det absolut vackraste bästa det var att se lillkillen börja leva igen.
med rätt förutsättningar och rätt  stöd så fungerade det.
vi hittade en tänligen behaglig väg in i stormarna och ut ifrån dem.
vi har lärt oss så mycket.
det påbörjas en medicinering.
som slutar med att vi står på ruta minus noll igen.
vi behöver börja om.
hitta nya sätt.
nya ”känslokort”.
nya hantetingar.
nya ideer om hur det kan funka och hur funkar det inte…
survivor mode på.
vi kommer stt greja det.
överlevnadsinstinken är starkare än mycket annat.
man är plötsligt inte slls kroniskt utmattad,inte har man ont heller npgonstans,man har inte ptsd,ingen egen disgnos som står i vägen-man vet bara en sak just då.
och det är hur man ska lösa situationen.
En ny medicin.
och så börjar man om igen.
Den här  senestern har vi tillsamans återigen lärt oss masdor och kommit så långt.
det är nu det ska sättas på pränt i lugn och ro.Så var planeringen.
idag kom samtalwt som vänder upp och ner på allting.
semestern slut.
öhhhh.
okej…
jag hör mig själv svara löne assistenten att  okej.det är mänskligt att fela.
jag löser detta.
just nu sitter jag på balkongen och dricker mitt fm kaffe.
utegymmet och ett träningspass väntar närmast.
det som står mellan raderna är på vögen dit och inder tiden och på vögen hem och resten av hela dagen så jobbar vi för fullt både han och jag.
vi har kommit så långt att det inte ”märks”.
vi badar.
chillar.
tränar på livet.
på lätta stigar och i snåriga skogar.
mitt fokus är inte att knuta fast hobom vid mig-att han kan leva livet hur det än är förutsatt stt jag är brevid.

jag vill istället vara ett stöd  så att han själv kan klura ut den bästa vägen!
att lyckas.
det är viktigt.&
att vara delaktig och fylla en funktion.
att vara älskad och behövd. Att vöxa i sin kostym som det så vackert heter.
det är inte alktid lätt att stå vid sidan av,men det är alktid så värt det!
plltsliga förändringar.
motgångar och motvind,
att gå framåt men stega bakåt…
planen var att låta survivor dressen hänga kvar i garderoben i dag med.
men….
jag har faktiskt redan hoppat i den.
fram med plan B.
fram med esset i rockärmen.
fram med trollstaven och en open mind,med fokus på the future!!!
ingenting är omöjligt och stt ge upp är fan i mig aldrig ett  alternativ❤️