En dörr stängs…

om 14 dagar är det dax för mig att byta jobb.
jag är egentlugen uppgiven inombords.
ledsen.
och några frågor ekar i mitt huvud.
jag har eftersökt och frågat varför?
de svar jag får gör mig ännu mera ledsen och förbannad.
det blir en salig röra och det slutar slltid med känslan Bitter… 
vad gör bitterhet med mig?
oj…svårt att svara på,men ganska mycket faktiskt.
faktum är att det slår ett stadigt grepp om mig och måendet då?Hur påverkas. det?
mycket.
väldigt mycket.
faktiskt så påverkar det min förmåga att glädjas åt andra saker som händer runtomkring. Jag skrattar och ler-men inte fullt ut.Bitterheten pyser ut som en gegga och tar liksom bort udden av allting.Det har kännts  som om jag blivit halv på något sätt.
för mig har den här arbetsplatsen varit ett paradis.
Det har varit tungt och påfrestande för kroppen-en väldigt stor utmaning..
mentalt har det varit mindfulness så det visslar om det.
och nej,jag har inte brakat sönder kroppsligt.Däremot har jag varit väldigt uppmärksam och lyhörd för min fysiska kropp och åkommor.
och för första gången har jag vänt på steken och utnyttjat det jag kan,och hur jag kan arbeta fysiskt för att även få behålla den statusen på kroppen som råder nu.
jag har  hittat sätt att arbeta,hålla igång och även återhämta mig efter dagen!
Jag kanske är lite för känslig men faktum är att den där platsen,den betyder mer för mig än bara ett jobb.
miljön är fantastisk och om läkning sker någonstans så är det just exakt där.
så,vemodigt känns det nu att behöva lämna den.
Bitterhet och vemod är inga uppåtpuffar,och ingenting som välmående och framsteg  föds utav.
tvärtom så är trogna följeslagare till dessa två -misslyckande och  förfall.
när huvudet är i olag-då gungar hela jävla  kroppen.
varenda muskel är på helspänn.och 
axlarna täpper till öronen och  vips så är man ju halvdöv till råga på allt.
Bitterhet…
tyck dynd om mig,stackars mig jag lider ju helveteskvsl…En sådan aura bjussar bitterheten på.
dag efter dag och oändligt långa nätter,…
nu har jag varit vemodet och bitterhetens slav,alldeles för länge.
det känns.
det märks och det påverkar bara mer och mer.
 någon säger;
”Ta det som det är,du har inget att gnälla över,du har ju ett nytt jobb.Så vad är problemet???”
”Nu slipper du ju vara utomhus och jobba”
”nu kan du ju göra nagelförlängning,dina händer kommer inte att vara varesig  smutsiga eller jordiga naglar mer”
”det blir väl skoj med en ny arbetsplats,,ombyte förnöjer ju”
osv osv osv.
Jag väljer att inte kommentera  personer som uttalat sig så här,och inte heller vad de hasplat ur sig.
jag klandrar dem inte heller,eftersom de inte känner mig väl.
kanske har de sagt det i all välmening,och då vore det ju ganska respektlöst att trampa dem på tårna ju…
-se framåt och välkomna det nya!?
eller fortsätta  ruttna ihop och gifta sig med  missnöjet…
Det är lätt att säga jaa nu ändrar jag mig och slår klackarna i taket.
full fart framåt.

hej då min paradis plats att vara och att jobba på.

men jag tror jag har bestämt mig nu ändå.
min sorgtid får lov att vara förbi.
vore det inte fint att säga hej då med lite värdighet?
med stolthet och glädje över allt  som jag fått vara en del utav,allt som lärts och allt som jag  delat med mig utav?
Det är ju trots allt  en solskenshistoria,en fantastisk tid i mitt liv -en läkande plats och en riktig mindfulness. från dag 1 och hela vägen fram till nu.
min sorg får kliva åt sidan.
jag behöver öppna en ny dörr,och missnöjet får lämna mig ifred-jag har förtjänat att le.
att vara nöjd.
jag kan klappa  mig på axeln och vara stolt över det strå som jag har dragit hit
jag måste resa på mig och kränga av mig offerkoftan.
min tid där är slut och passe-och det är med ju med omtänksamhet och värme som jag bör lämna just min plats  här till den som  kanske en gång var som jag ?
när jag tänker på det så,så känns det plötsligt väldigt bra.
någon annan kommer att hitta hem just här,.Någon annan kommer att växa och kanske lära sig förstå både på sig själv och  på det som frodas där!
det är ju bara urbota dumt och så jäkla snålt att stå i vägen då,
det är nu jag säger hej då,till mitt lite skadade alterego som fått sig en liten törn,det svider visst är det så-men jag kommer att plåstra mitt lilla sår och sedan gå,med rak rygg,med stolthet och   siktet inställt på framtiden.
allting fint och allting bra det ska jag bära med mig övetallt.
jag ska öppna dörren till det nya med nyfikenhet och tacksamhet.
 
 
.