Håll för öronen och blunda....

Bara fegisar skiter i att se hur det egentligen är.Bara fegisar skiter i hur saker och ting egentligen känns.Bara fegisar skiter i att ta tag i saker och ting.Bara fegisar väntar tills stormen lugnat sig...bla bla bla.

Undrar vem fan som kommit på allt sånt egentligen???

Fåfänga klyschor att gömma sig bakom?

hmp.Bara en fegis gör så.))

Som en blixt från klar himmel,eller som ett oanmält migränanfall kommer frågan och den påminner mycket om en riktig magpumpare ungefär...

-Hur mår du i allt som händer?

Först tar jag illa upp.Även fast jag vet att frågan ställs i all välmening.

Jag reser mig upp.Frågan besvärar mig.Kryper in under skinnet på mig och känns som tio tusen vidriga små fästingar som borrar in sig ...

Jag svarar artigt att jag är okej.

Det finns en viss sanning i det svaret naturligtvis.,Om jag inte var okej så skulle jag inte göra det jag gör,det är en liten sanning.En större sanning är kanske den att Jo,jag skulle göra allt det jag gör oavsett.

Istället för att sträcka ut min hand den här gången-drog jag undan den.Passade på att dra upp pansarskyddet runtomkring mig/oss också.För säkerhetsskull.Jag ryggade till själv av det agerandet...Jag trodde nog aldrig att den dagen skulle komma som jag skulle göra just så här.Men jag gjorde det och i eftertänksamhet så förstår jag att det inte var av egoistiska skäl.eller av okänslighet,förlorad kärlek eller någonting sådant.

Det var för att dra en jävligt tydlig gräns.

För den som behövde få se den och för mig själv.

Det hjälpte mig.Och kanske någon annan med.

Det upprörde någon.

och gjorde någon ledsen.

Det påverkade ganska många.

på olika sätt och vis.

`Hur mår du i allting som hänt?``

En löjlig karaktärsdefekt som jag har svårt att göra mig av med svarar;

-Hur fan tror du?Har du flera dumma frågor?

Tacksam att jag nöjer mig med att tänka de svaren och inte haspla ur mig dem...(oftast)

Jag är upp till bredden proppfull av massor av olika känslor,lessenhet,oro,lite sorg,besvikelse,en hel del maktlöshet.Ilska.Ett litet uns avsvmak,Och massor av kärlek såklart.Även glädje.Förhoppningar.Förväntningar.Längtan.Lite styrka,och lite jävlar anamma.

Jag kommer inte att gå under.

Jag kommer inte att braka ihop och aldrig mera gå att laga.

Det är möjligt att jag fortsätter att se ut som en fegis,beroende på vem som tittar.

Men det är ganska oviktigt i och för sig.

Huvudsaken är att jag vet,hurvida jag är okej eller ej till exempel.

Och japps.Jag är okej.

//