Kära Höst…
för mig betyder höstmörkret att jag på något märkligt sätt får min egen tillåtelse srr varva ner.
fram med varma kläder.
mysiga filtar.
raggsockor.
små lampor lite här och där och min egen inre stress verkar gått i ide?
jag tycker om hösten.
men jag vet också att hösten är långtifrån behaglig för många.
faktiskt dess raka motsats tyvärr.
med mörkret kommer ett annat mörker,och jag har stått vid sidan av och sett vad det har gjort med människor.
det är presis som att det lurar ett slukhål,och plötsligt förändras någon..
leendet försvinner och glimten i ögat den finns inte längre där.
det är presis som att batteriet bara tagit slut,och nej…det går inte stt ladda det mer.
inte just nu.
hur gärna än det försöks,så går det inte bara helt enkelt.
hösten är här och mörkret.
jag känner otroligt starka levnadsglada människor.
såna som man man kliar sig i huvudet över och lite svundsjukt undrar HUR I HELSKOTTA ORKAR DE?
de möter livets motgångar och de löser proböem
på löpande band.
ingenting tycks kunna stoppa dem vad det än gäller.
men så plötsligt förändras sllting.
det är lite läskigt stt stå brevid och se på hur livslusten och orken,energin och känpsrglöden på något sätt plötsligt bara är borta.
det är så borta stt man inte längre kan skymta ett enda litet spår itav det.
det är med blandade könslor som man står vid sidan av och det enda man kan göra är just bara att stå kvar.
stark eller inte-man måste stå kvar,det är bara så.
höst,
det är inte mysigt för alla.
för,tyvärr är det just nu,i mörrkret som så mångs vetkar tappa bort sig själva,ibland fort och i bland så börjar det nu och för varje dag som går så blir det bara värre och värre.
mörkret blir mörkare
den gnagande oron bara djupare. och djupare som ett ändlöst vansinne som vägrar släppa taget.
det är svårt att stå brevid och se hur en höstdepprision håller fast en egentligen levnadsglad själ,och förändrar den till någonting helt annat.
det gör ont.
så förbannat ont att se någon man tycker om,bryr sig om och bara önskar allt gott-det gör ont att förlora en egentligen levnadsglad själ till mörket,till ett kolsvart slukhål som fräter sönder exakt allting i någon man står brevid…
lev för fan,håll ut,det kommer stt bli bättre.
det kommer att kännas lättare.
vi kämpar tillsamans.
eller hur?
ge inte upp och låt inte mörkret vinna över dig…
man vältarar sig i floskler som menar att livet kommer att bli hanterbart igen.
det gör ont att höra ’jag orkar inte mera.
nu ger jag upp.
mitt liv är ingenting värt.
inte nu längre.
Vet du hur det känns stt höra det från någon som man verkligen tycker om?
som man vill dela sitt liv med?
bli gamal tillsamans med?
son själsfrände?
rller bästa vän?
eller en förälder som inte ser någon annan vög ut ut märkrets avgrund än stt att dö och inte längre behöva finnas till?
det gör ont ,förbannat jävla ont .
maktlösheten däri är vedervärdig.
det är höst och mörkt.
för mig är det okej.
jag gillar det.
men. jag vet att det är nu som många många oroliga själar nästan vänder ut och in på sig sjölva och försöker att värja sig mot mörkrets makter.
kalla det för psykisk ohölsa.
deporission eller vad fan som helst,
var inte rädd för att fråga ,var inte rödd för att vetka tjatig.Påstridig.
var inte rädd för stt snoka,lägga näsan i blöt.
för kom ihåg…
mörkrets sjukdom kan drabba vem som helst.
det är ingenting man kan bestämma sig för stt få eller bli av med.
det är ett tillstånd av vanmakt.rädsla. skam och skuld.
våga finnas där för den som är i sitt livs värsta mörker.
var det ledljus som behövs om och om igen.
varje självmord är ett för mycket.