LÄTT ATT HÅLLA MIG FÖR SKRATT

Blir antagligen en lika jävlig dag, som i går.

Höften har bestämt sig, vi tar en dag till med smärta.

Sambon tycker det vore bra, att låta vargen, hitta ett nytt hem, tills min höft är okej, vet inte hur hon tänker här, men det är säkert personer som förstår henne, som inte gillar hundar.

Något som jag inte förstår är, när man älskar att gå på långa promenader, alltså njuta av att gå, resa ut i Europa för att gå, men att hjälpa till med vargen, för han ska få göra sina behov, då är det tufft.

Men nu hjälpte hon mig idag också, är tacksam för den hjälpen.

Det här är ju, som jag ser på saken!!!

När jag funderar på alla möten, som jag varit på, under mina ca 4200 dagars nykterhet, vad handlar delningarna om??

Inga konstigheter egentligen, oftast är det som utanför dörren, sorg, glädje, funderingar.

Sorgen är ju oftast när det gäller barnen, som inte vill ha pappan/mamman tillbaka.

Det är verkligen en stor sorg för många, men vad gör man, när konsekvenserna slår till hårt och utan pardon.

Som jag skrivit om mig själv, så har det varit riktigt nära till konsekvenserna, du kommer inte hit/jag vill inte ha något med dig att göra/du får inte träffa mina barn.

Men det blev, som tur är, bara nära.

Det är många systrar och bröder, som lever i just den här konsekvensen, det är en fruktansvärd sorg, att leva med.

Något som jag tänker på i det här läget, är döden.

Vad händer om pappan/mamman dör, vad händer med då med dottern/sonen, som satte den där stenhårda konsekvensen???

Eller är det bara så, skönt nu behöver jag inte fundera längre, vad som ska hända, om vi träffs.

Är det så enkelt, att skaka av sig en förälder, eller båda???

Vet bara att alkoholen (narkotikan), har en otrolig stor del i det här helvetet

En annan detalj, när det gäller alkoholen – narkotikan, är om båda parter är aktiva, men en vill absolut sluta, hur gör man då??

Vi har ju svart på vitt, när det gäller, om en i familjen vill sluta vara aktiv.

Det funkar inte, om en i familjen fortsätter vara aktiv, det är totalt omöjligt, att stå i mot påfrestningen, när partnern är full eller hög.

Vill man fortsätta vara ett par, så får man bli särbo, bara för att inte vara i närheten av drogerna, men också ha avstånd till sin partner, som inte får träffa dig, om han/hon tagit något sinnesförändrande.

Men är man ett par, som vill hitta en framtid tillsammans, så är det ju bra om man hjälps åt, ger varandra pep under den tuffa tiden.

Funkar det här????

Vet inte??????

Men en detalj förstår jag, hur fan ska någon kunna bli nykter, om partnern är full och påtänd, i vårt hem.

Men hur gör jag då??

Ska jag tänka på partnern??

Eller tänker jag på mig själv??

Är jag beredd på det som kommer med det här beslutet???

Vad hade du sagt till din partner, om han/hon måste flytta, om du fortsätter droga??

Skulle du bry dig, vad din partner säger till dig??

Kanske blev det lite hoppigt!!!

Dagens text kommer från "Leva Nykter"