Moment 22.

Två av varandra oberoende läkare föreslog tillslut,efter återkommande kracher,utmattningar,kronisk utbränd som min diagnos heter)jobba upp till 100% och ner på minus noll.
klättra försiktigt upp och till dlut upp på hundra igen.
och Krasch boom bang,ner på minus noll igen…Så har det sett ut i närmare 30 år.
men så slog två läkare sina huvuden ihop och tyckte att jag borde vsra sjukpensionär.
alla papper och intyg var i sin ordning och klara för stt skickad in.
vi hade bara en sak att utreda och prova först.
ett helt nytt sätt att arbeta,och under helt sndra förutsättningar och fokus på att återhämta den för slltid utbrända skallen och samtidigt göra allt jag kunde själv för stt hjälpa kroppen att läka och fungera så bra som möjligt.
och så skulle jag såklart jobba mig upp till hundra % och därmed även bli självförsörjande.
jag har nu jobbat 100% i 8 månader och nej min kroniska utbrända skalle har såklart inte  blivit återställd.
en kronisk skada betyder ju trots allt;för alltid)
men jag har lyckats stt hitta ett heltidsarbete där utbrändheten inte förvärras tack och liv.
jag har inte varit sjukskriven och inte heller kört huvudet i betong…
rent fysiskt har detta jobb varit den bästa lindring faktiskt.
och fysiskt?
jag har arbetat med kroppen,och lyckats stt hitta ett förbaskat bra sätt att ta väl hand om min kropp och de skador som finns,och ett stort plus är stt ha lyckats sluta med tre st olika mediciner!
så det nya sättet att jobba på och framförallt ett arbete som är direkt motsats till mina tidigare arbeten.
så det har varit en lyckträff på alla sätt!
jag har varit tröttt efter en srbetsdag spklart men på ett helt annat sätt än tidigare.
att vila 20 min har varit det jag behövt.
sen har jag kunnat och ”orkat”vara den personen,mamman ,särbon och vän som jag faktiskt är.
tidigare kunde jsg inte förstå hur människor orkade med stt träna efter eller före jobbet.
men nu förstår jag det.
och jag är både stolt och tacksam attt jag numera tillhör den skaran!
men så släpper något ljushuvud bomben;
nya regler och nya direktiv.
nu ska jag plötsligt återgå till det arbetet som vi med 30 års erfarenhet vet inte fungerar.
och för stt göra det extra besvärligt så läggs det till arbetsuppgifter som jag tuvärr vet är mitt största hinder och en enda stor trigger.
varför?
varför pterhå till någonting som aldrig har fungerat hittills?
varför inte fortsätta med det som fungerar?
jag frågar,bokar möten,jag vill veta.
men svaren blir en salig röra.
och jag förstår fortfarande inte,Varför?
-svaren hittills är att;
-det har med förskringar att göra …
-?
-?
-?
svaren fortsätter att utebli.
nu har jag slutat att fråga.
och jag har istället koncentrerat mig på att tänka framåt.
och att försöka skspa trygghet även längre fram.
tex vad tucker läkaren om att placera mig på ett arbete där jag tidigare kraschat pr efter pr?
och vad tycker försökringskassan om att ’jag’åyetgår till något som aldrig fungetat…?
moment 22.
tänk tanken om det nu gor käpprätt pt helvete.
jag kraschar och behöver sjukskriva mig igen och öven stt min fysiska form är som boryblåst och min medicinlista fylls på igen,för stt min vardag skall  bli hanterbar ur fysiska perspektivet) …
antagligen kommer läkaren att bli ilsken på mig som gjort absoluut mitsats mot vad som fungerar för kropp och knopp.
ksnske skulskriver han mig men kanske motvilligt?
och försäkringskassan?
kommer inte att bedöma att jag har gkort ett klokt vsl som återgått till ett jävligt dåligt val.
de kommer stt bedöma att jag inte har rätt till sjukskrivning.
okej.
ingrn inkomst…
försörningsstöd?
då krävs det stt man arbetar.
moment 22.
räkmacka?
eller bajsmacka?