No Highway Options...

´No Highway Options`(Inga genvägar)...

Efterlängtad sommar,semester/sommarlov,lata dagar och glass i stora lass.Att göra goda mackor och packa en strandväska,en gummibåt och två stora badringar och njuta av livet såsom det är just nu-det är fullt tillräckligt för mig.När jag sedan hör mina barn skratta och tramsa,så vet jag att det är fullt tillräckligt även för dem.

Jag skäms över att jag önskar oss längre bort.Jag skäms över att jag önskar att kollegans drömsemester vore min egen,jag skäms över att jag ibland tappar fattningen och önskar att saker och ting vore så jävla annorlunda,och jag skäms över att jag ibland har svårt att se att det här,det är helt okej.Det är ju faktiskt till och med mycket bättre än helt okej!

Ibland drömmer jag bara mig bort,och lite för stort.Jag önskar att jag kunde ge mera.Vara mer.Allt som jag är och kan räcker inte till,Jag borde kunna mera,veta bättre,prestera mera,osv osv.

Snacka om att knyta ihop skorsnörena på sina  egna skor...(blir ganska svårt att ta sig fram då)Självplågeri i allra högsta grad väl?

Men varför?

När jag står öga mot öga med mina skyhöga krav på att jag minsann borde klara av allting på ett bättre sätt,så vet jag att jag behöver "andas i fyrkant"(jag hatar det uttrycket men använder det ändå...eftersom det hjälper)

Jag tvingar mig själv att se saker och ting i vitögat.Hur är det egentligen?

Ät jag en värdelös person verkligen somminsann inte klarat av någonting?

Är det verkligen snällt mot mig själv att plåga mig med sånt som inte är genomförbart just nu?

Jag menar,att drömma om en utlands semester,lyxiga hotell,havet och en lång ledighet långt bort med familjen.Äventyr.Upplevelser,en ny värld att göra entree i om så bara för ett par veckors skull...

För det första så är det inte snällt mot mih själv.

Jag är lågavlönad,exsistens minumum-och utlandsresor kommer det dröja länge innan det blir en möjlighet-Så varför ens svärta ner en solig sommardag här hemma,med sånt trams?

Och när jag tänker lite lite längre så är jag den enda i familjen som vill flyga.En annan åker gärna utomlands-men då ska det vara med stor båt.Aldrig flygplan.

En annan familjemedlem vill tågluffa,och en vill inte åka utomlands alls.

jag kan inte låta bli att skratta åt oss,i all välmening.Men det här är vi i ett nötskal.

Spretiga.olika viljor,olika drömmar,önskemål,olika behov och med den tanken släpper prestationskravet greppet om mig.Jag tror att varje förälder nångång drömmer sig bort en stund,och kanske önskar sig mer,eller så kanske det bara är jag,ochdet är egentligen helt ovidkommande.

Men när jag andats i min lilla jävla fungerande fyrkant ett tag,så kan jag se att det handlar om att jag höjt ribban och höjt prestationskravet på mig själv och för att jag glömt bort att minnas allting som jag faktiskt presterat hittills.

Mycket skit och ett rent helvete-men också så har jag gjort helt otroliga saker och växt som människa och förälder.Jag har levt på botten och kravlat mig upp,med god hjälp såklart.

Jag har stått upp för mina barn i vulkanutbrott och tornados.När det var vi mot samhället-stod jag ändå kvar.

Jag har varit en plump i protokollet,levt ett liv som jag inte önskar någon annan att göra.Men jag är här nu.

Jag har min familj.

Ett jobb som jag älskar.

En handfull riktiga föralltid vänner.

Jag har ett hyreskontrakt med våra namn på.

Jag har ett fint liv och en underbar barnaskara.

Och det är exakt det här,som gör mig lycklig.

och är jag verkligen mindre bra?eller borde jag verkligen prestera mera?

Är det i andra människors ögon jag vill glänsa och visa hur duglig och bra jag är/blivit?

nej.

Verkligen inte.

Det är bara inför mig själv,...

Och grejen är den att oavsett hur väl jag gör,eller max presterar så kommer jag antagligen alltid att hitta maskhål som glufsar i sig något som jag lyckats prestera och sedan lämnar ett litet tomrum där min egen lilla skam och otillräcklighet ligger å puttrar och plågar mig...prestationsångestens moment 22.

Vilka jävla dumheter tänker jag för mig själv,och kastar av mig den tunga slängpälsen av oduglighet och misslyckande.Och jag kan se livet såsom det är.

Det finns små gyllne tillfällen då jag även kan se och känna att jag är okej.

Min årslön är att jämnföras med någon annans månadslön.Men gör det mig verkligen till en sämre människa?

Sämre morsa?

Överskriften;

No highway options-betyder Inga genvägar.

Min ena son målade en tavla till mig när han var liten.

No highway options står det.

Inga genvägar.

Jag älskar det.

Idag är mitt liv ingen genväg.

Och det skall heller inte få möjlighet att bli det,inte på något sätt och vis som helst.

Inget genom plågsamma osunda föreställningar om min egen värdighet.

inte om hur bra livet skulle kunna vara.

Inte på något sätt och vis.

Jag är här,och nu.

Och det där att jag plågar mig själv med att allting borde vara xxxxlllll för att vara dugligt,det är bara bullshit egentligen.

Jag tar en klunk av kaffet i plastmuggen.Lite sand följer med såklart.Ett bett på den goda mackan,som också har spår av sand på sig,och så tittar jag ut över bryggan.Där nere i vattnet ligger de och sprattlar förfullt på en varsinn uppblåsbar mega stor dounut.Naturligtvis tävlar de om någonting,och så skrattar dem.Tillsamans.

Då och då vinkar någon eller gör tummen upp till mig.

Solen värmer,vi är här och vi är fria.

Tro mig,Det är omöjligt att inte älska det här livet.

//j.N