ORDNING & LITE oREDA""
Går det verkligen att lära "gamla hundar att sitta fint "?Eller rättare sagt,Kan det verkligen bli folk av gamla pundare och alkisar?
Jag vet att många skakar på huvudet,en del är till och med väldigt bestämda på den punkten:
-Nej.Det går inte.Punkt slut ungefär.
Å andra sidan så krävs det så in i helvete mycket av en beroendeperson,För det första Att få hjälp med sin sjukdom,och att sedan ta emot hjälpen.Och sedan använda alla verktyg i form av stöd och hjälp i det verkliga livet,utanför dörrarna på tex behandlingshemmet eller liknande.
Sedan börjar det verkligt tuffa jobbet.
för vissa väntar familj,vänner,kanske en bostad,kanske en sysselsättning?
För vissa finns ingenting av ovanstående .
Men det spelar ingen roll-samhället kommer att räkna med att nu jävlar är det dax att axla ansvar.Ännu mera ansvar.skyldigheter som sedan belönas med några rättigheter.
Oftast finns det ingen som fortfarande tror på en.Man har helt enkelt sumpat de flesta relationerna.Man har fått mer chanser än man borde-men har lyckats paja dem allihopa.
Jag klandrar absolut ingen som bestämt sig för att lämna den som använt.
Att stå vid sidan av som partner,familj vän osv är det svåraste som finns.
Tänk att våndas i oro 24 timmar om dygnet.Tänk att alltid ha en oros klump i magen,tänk dig maktlösheten som fräter sönder den som står brevid och bara har en enda önskan;överlev skiten och välj bort alla droger och skit istället.välj familjen.Barnen.oss.Och så tror man för allt vad man är värd att nu,nu kommer det att vända.Nu funkar det.Kärleken övervinner allt...
Och föreställ dig vanmakten när det blir tvärtom.
Kärleken är alltid stark.Och jodå-den kan övervinna mycket.Väldigt mycket.
Men om den kunde övervinna dödliga sjukdomar så skulle ingen dö i cancer.Eller missbruk.
Kärlek gör underverk.Absolut.
Men den är inget botemedel.
Är man fast i skiten,så är man.Oavsett hur mycket man älskar sina barn.Sin man.Familj.osv.
Man slutar inte att älska dem.Man älskar dem inte ens mindre på något sätt.
MEN man är inte heller förmögen att välja längre.
Inte när man är fast i skiten.
tyvärr.
Är man fast så väljer beroendet åt en.
Meningen med det här inlägget är inte på något sätt menat att missbrukaren är en värdelös skit som förtjänar noll och ingenting.Och jag menar inte heller att de som står vid sidan av är värdelösa på att stötta och hjälpa.Inte heller att de är svaga som inte står ut att vänta och hoppas längre.
Jag vet hur det är att vara den där som sitter fast i skiten.
Och jag vet hur det är att vara den där på andra sidan med.
Den som använder har sin flykt i drogerna.
Den som står vid sidan av har ingenting att gömma sig med.
på olika sätt är detverkligen en mardröm att vara i,minst sagt.
Meningen med den här texten är egentligen att försöka slå hål på en myt.
Att man inte kan lära gamla hundar att sitta.-Vackert.
Eller,
en pundare är alltid en fucking pundare.
Så är det.Vi som har beroendesjukdomen vi kommer alltid att bära den med oss.Vi kommer vara beroendepersoner så länge vi lever så är det.
Men,när jag möter människor som tagit sig ur skiten,lever drägliga och bra liv,kanske jobb och inkomst,kanske familjen,barnen,men framför allt utan substanser-och 9ggr av 10 även med en fungerande behandling i ryggen-när jag möter såna människor så har de förändrats.
De är fortfarande sig själva,men förändrade.
De är levande.
Tacksamma.
De flesta har fått ett helt nytt levnadssätt,nya insikter och en önskan om att alltid vara en god människa.
Jag har faktiskt aldrig hittills träffat på någon som har varit nykter och drogfri en längre tid och som fortfarande lever som innan.Och framför allt ingen som beteer sig som innan.
Jag har pratat med vänner i gemenskapen,och ingen av oss har i nykter och drogfrihet ens övervägt tanken på att tömma en vinpava innan man går till skolan för att möta sitt barn tex.
Ingen har hängt med på aktiviteter (och klunkat i sig en kvarting innan i smyg såklart)
Ingen har snott mat eller hygienartiklar.
ingen har snott grannens bil,cykel,eller länsat ett garage lite längre bort.
När man har fått den rätta hjälpen-och när man har gjort ett jäkligt bra fotarbete,fått en ny chans och bästa möjliga levnadsvilkoren-då förändras man som människa det kan jag lova!
Sen vill jag tillägga att det aldrig någonsin finns några garantier för livslång återhållsamhet.
I min gemenskap talar man om en dag i taget.
Och att arbeta i det program som gemenskapen har tillsamans.
Vi kommer alltid att vara narkomaner,alkoholister,pillertrillare eller what so ever...
Men när vi har lyckats bli nyktra och drogfria,och verkligen anammat vår beroendesjukdom-då kan du ge dig på att vi kan sitta fint.
Ränderna kan gå ur alltså.
Och med det så menar jag beteendet såklart.
Vi förändras när vi inte använder.
En anhörig till mig frågade en gång hur länge jag var tvungen att gå på AA,Na möten egentligen...
Hur länge jag är tvungen?
Jag är inte tvingad av någon till det.
Jag går dit frivilligt.
aha,är du fortfarande sugen?
Om jag har sug efter något så kommer jag att skynda mig till ett möte fortast möjligt.
Men jag har varit besparad just det.
Men jag vill gå på möten,för att det är min medicin,mot att inte hamna i skiten igen.
Jag vill gå på möten för att dela med mig till likasinnade.Till nykomlingar.Till anhöriga på öppna möten.Och jag behöver ta del av det som delas i gemenskapen.
Andras delningar hjälper mig.
och förhoppningsvis kan jag vara till hjälp för någon annan.
Så,jag kommer aldrig att sluta gå på möten.
Inte så länge jag är nykter och drogfri i allafall.
Om jag tar återfall så är det defintivt ett möte som kan hjälpa mig att stanna kvar i värmen,i det goda livet.
Någon sa till mig;
Om man gör rätt saker-så blir det bra.
Om man är en god människa-
så har man heller inga onda avsikter.
//j:n