Stanna kvar i känslan...))

"En bild säger mer än tusen ord"...& visst är det så att ögonen är själens spegel...

Blivande tonåring.Finnar som bara exploderar och känslor som åker bergochdalbana inuti.Vårkänslor på gott och  ont.kliande ögon och allergi medicin som knockar hela kroppen.

En trötthet redan innan,som inte går att sova bort.Den finns där oavsett.Den gör vartenda fotsteg 20 kg tyngre,för varje steg.Det blir inte lättare ju mer eller längre man går,snarare tvärtom-mycket tyngre...

Människor som inte vet hur det känns,och andra människor som däremot vet allting och lite till-men ändå-så passar ingen ting in,det stämmer inte.Varför?

Enkelt.

För att kroppen är i uppror.

Av diagnoser.

Av våren.

Pollenallergi.

Skolan har varit till stor hjälp-men jag tror vi behöver växla upp,anpassa mera.Utöka det egna ansvaret och möjligheten att välja lite mera själv,men samtidigt fortsätta hålla i det inrutade vanliga,förutsedda utan överaskningar,men ändå en del skoj på vägen...

Att ladda batterierna på någon som är dränerad-det är svårt.Det är inte bara att stoppa laddaren i väggen och vips så är det klart.

Man behöver kartlägga,snoka,fråga,klura på,förutse,man behöver ligga så mycket längre fram,för att den energin som laddas på-faktiskt skall behållas också.

Hur gör man?

Hur får man någon som har bly i skorna och en extrem trötthet-hur gör man för att sätta på startmotorn?

Jag vet att det är olika för många.

I det här fallet gäller det för mig att lista ut vilken del av honom som för dagen är mest vaken?

Är det adhd?

autism?

eller både och?

Nej,det är inte lätt som en plätt.

Det går.

Det går att lista ut.

Och ja,man behöver vara en dektektiv .

Trötta steg till skolan.

Men ändå ett leende.

Det är underbart att se.

Ännu tröttare steg hemmåt.

Vilolläge.

Att hänga med kompisar nu är uteslutet.

Vill inte.Orkar inte.

Ett avslutningsmöte på socialförvaltningen,och en insats upphör.

På mötet är det inte gossen som är prio.

Det är en annan ung dam.

Den vackraste tösen i hela universum.

Tänk att hon satt i samma stol för ett år sedan utan framtidsplaner.Utan hopp,kaos inuti.Och nu satt vi där och kunde "skoja" om en del incidenter på vägen.

Minnen som får oss att le,och även gåshud över hur det var.

Idag fikade vi.Gick igenom det vi jobbat med,och vi hade fokus på livet som är nu.På alla framsteg.på alla klokheter som växt fram.Tryggheten.Lugnet.Styrkan.Och glädjen.

Det var ett känsligt hej då,men det var dax.

Att se hela familjen när det kör ihop sig är någonting som jag kommer flagga stort för.

Som en annan hjälpare uttryckte det;

När en familjemedlem "behandlas"/får hjälp och utvecklas så gipsar vi det benet,men familjen?

oftast gör man inte det.

Och resultatet uteblir.

Den behandlade kommer hem till det som den vände ryggen...För att det var det enda sättet som en ung människa kan göra när allting blivit knasigt och fel.

Så hjälparen bad att få gipsa och läka hela familjen.

Vi gipsar alla brutna ben(trasiga människor)och det resultatet är enastående.

När vi kom hem från mötet,bestämde vi att en 10 minuters vila skulle vara på sin plats.

jag slumrade till,men han-han sover som en stock ännu...

utslagen.

trött.

i väntan på hjälp från annat håll.

under tiden så gör jag mitt yttersta och faktiskt ännu mera-för att hjälpa.stötta.planera.ligga steget före hela hela tiden.

det är inget svårt eller betungande besvärligt.

självklart tar det tid,och även kraft-men jag överväger inte en sekund att inte göra det jag gör.Jag ser dagligen bevis på att det hjälper.

Idag är det bara att gilla läget.

Det blir ingen aktivitet.

det blir inget spelande på datorn.

inget kompishäng.

Ingen cykel tur.

fotboll.

ingenting.

Han visar så tydligt at vila är det som gäller.

Det gäller att var uppmärksam på vad som är vad-gränsen till ohälsa är hårfin,kanske ännu tunnare.

vi håller oss borta från den gränsen.

Men jag lovar att jag är uppmärksam,kanske för uppmärksam,eller förresten,Kan man ens vara det i ett sånt här läge?

(nej det kan man inte ))

Glädjen och skrattet finns.

Även om allting väger så mycket mer och är tyngre just nu,så finns det där,det som behövs för att orka sig igenom och förbi på något sätt!

I morgon är det födelsedag.

En godmorgon bricka fullproppad med massor av goda frukter(som han själv önskat)och paket naturligtvis!

En stor dag som väntar,och förväntan,iver,tålamod och ja,allting ska in på sina rätta platser och sist men inte minst,Det är hans födelsedag,och vi firar den på det sätt som det passar honom bäst!

Jag pratade med en vän från förr förut.Ett långt långt samtal som berörde ända in i märgen...

Förbannade skit droger...

Ge aldrig upp,allting kommer att bli bra.

Jag känner en enorm tacksamhet över att mitt liv är just exakt såsom det är nu.

Det är ingen självklarhet.

Det är en nåd utan dess like juh.

Bara för idag.

Det fungerar.

Tjohooooo!!!

J.N