Tydliga gränser?

fanns det gränser överhuvudtaget?
jo.det gjorde det till viss del,nen de fyllde ingen funktion direkt.
inte för att de var värdelösa gränser,snarare pga att jag flyttade dem efter eget behov,tycke och smak…
en del gränser fanns mest  som ett skådeverk.
ett spel för galleriet.
för att få ett ohanterligt liv att verka åtminstonde pytte lite hanterbart…. 
men oftast så justerade jag gränserna-och tillslut hade jag justerat,trixat och fifflat så mycket att jag var gränslös.
idag kan jag se tillbaka på det här och konstatera utan minsta tvivel att gränslösheten var så jävla ihopkletad med det aktiva missbruket,och även då det var ombytta roller ,dvs en tid då jag inte var aktiv och istället anhörig medberoende .
Det gick hand i hand,så olikt men ändå så förbannat lika gränslöst.
jag bestämde mig för att vara tydlig och rak.
öppen.
ärlig.
och stark.Jag skulle inte låta mig luras av den aktiva krokodilen(krokodilhjärnan)
jag skulle vara stark.
och jag hade fått ”lära” mig vad Tuff kärlek faktiskt betyder,och att det av 99 ggr av hundra är just exakt det som kan vara det som hjälper,både mig själv men också den som man är medberoende till.
jag visste allt det här och jag hade dragit gränsen.
men ändå,så flyttade jag gränserna,först pyttelite.
Bara den här gången,.
och om inte jag finns här som stöd,om jag sviker nu,vad händer då?
tänk om det faktiskt förstör allting?
och vips så hade gränserna täntjs ännu mera.
Tydligheten,allvaret,stödet,den hjälpande handen,min egen värdighet-ja allt hade puttats längre och längre fram-och till slut liknade det drogfria/nyktra medberoende livet faktiskt det aktiva.
jag hade ställt mig på den klarsynta sidan först.
sedan vacklade jag och stod plötsligt med ena foten i missbrukets gegga,och med andra foten i det sk nyktra livet.
och det slutade såklart för mig som det gör med de allra flesta(undantag finns ju alltid,men de är väldigt få gällande detta))Jag stod och balanserade mellan det onda och det goda.
mellan någon annans missbruk och mitt eget.
jag har aldrig vunnit en kamp mot besten,och gjorde det naturligtvis inte då heller,och kommer aldrig att göra det heller om jag bjuder in skiten i mitt liv igen.
jag var chanslös.
och gränserna?

Dom var bara ett suddigt minne.Någonting jag helst ville glömma bort helt  och hållet.
När man kliver över och förtränger allt det som man egentligen står för,tror på,och har bestämt -då är man körd.
det går fort att lura sig själv.
och utan gränser-
är det ett ögonblicksverk.
poff,så lyfter man på ögonbrynet och undrar hur i helvete det kommer sig att man kom på sig själv med hela näsan i en tjackpåse…
eller ännu värre.
jag är ingen expert på något vis men jag har ändå ganska många års erfarenhet så jag törs påstå att den som har tydliga gränser,inte låter någon och inte heller sig själv rucka på dem,  har förutsättningar för att klara sig bättre.
behålla sin nykterhet/drogfrihet.
den som är sktsam över sitt eget har bättre förutsättningar att behålla förståndet och det goda livet.
tuff kärlek och tydliga gränser hjälper.
både den som  önskar att ta sig ur skiten,och även den som står vid sidan av .
självklart ska man erbjuda sin hjälp,sitt stöd-men alltid komma ihåg:
beroendesjukdomen är listig.Falsk.och så in i helvete stark.
när du är gränslös-
då slukar han en med hull och hår.
medberoende som suddar ut gränserna är med ett annat ord enbart möjliggörare.
En möjliggörare kan aldrig rädda någon.
inte någon annan och inte heller sig själv.
Är det egoistiskt att måna om sig själv i första hand i detta avseende?
är det taskigt att inte kliva i med hela huvudet och sitt eget liv som insats?
är någon annans missbruk viktigare än min egen fortsatta drogfrihet?
När man har klivit över gränsen,är det försent att börja klura på det här.
då är man redan körd.
och fast.
om jag ruckar på mina gränser,och plötsligt börjar att ta ansvar för någon annans sjukdom,då är jag såld.
till besten.
Vart går din gräns?
hur kan du vara till hjälp?
och hur långt är du villig att gå för att hjälpa någon annan?
//j.n