UPP PÅ HÄSTEN IGEN???

Alla dessa uttryck som vi svänger oss med,Visst-det ligger såklart någonting i dem.Någon underfundig  mening & klokhet.

Ibland tas de emot  med en igenkännande nickning.Kanske ett leende också?

Ibland känns  det däremot som att få en bajsmacka kastad rakt i ansiktet.Har man förtjänat den så sänker man antagligen blicken och skapar av sig dyngan.Ett leende får man dock nog inte se.Men möjligtvis så fattar personen i fråga,att det är dax att räta till sig?Make a fucking change?Gör om & gör rätt?kanske är ett förlåt på sin plats?att stå och skrapa med fötterna i gruset som en ostkrok-Det är väl ett tydligt kroppsspråk som säger;-hey......jag ångrar mig.förstår inte vad det tog åt mig?förlåt mig.Är du fortfarande min vän?jag behöver hjälp.....osv. mm

Den som fortsätter att ha blicken fast på gruset som rullar under skorna-går såklart miste om vad som egentligen händer framför och runtomkring.Okay.Fine.Det är mänskligt att fela,Are u not a human anymore?

Jag är arg när jag skriver detta.

Och ledsen.

Besviken och 

livrädd.

och sårbar.....(och där åkte visst överlevnads pansar oigenträngliga dräkten på....)Som en rymddräkt nästan.Upp med kåpan över huvudet också så varken ser eller hör jag heller...)

Tidigare så stannade jag kvar instängd i den där förbannade dräkten.Tills "faran" var över.Tills ordningen var återställd.

Det första jag gjorde när jag klev ur den var att sutta iväg en sjuhelvetes jävla bajsmacka,till den som försatt mig i den,och till mig själv som gjorde det möjligt.För att jag gjorde det självmant.

Men jag överlevde.Och jag hade samlat kraft.

Kraft som var absolut nödvändig för det gedigna jobb som väntade.

Jag både älskade och hatade samtidigt.

Idag står jag inför samma problem.

Av gamal vana så hoppade jag nu i min space dräkt.För att jag behövde skydda mig själv.

För att jag var rädd.-om mig,och för dig.

Jag drog ner kåpan och allting vart tyst.Skönt.

Därinne finns inte plats för oro.Ångest.Skuldkänslor.Maktlösheten stod utanför.Vanmakten höll den i handen.Och där inne i kåpan stod jag på laddning.

avskärmad från precis allting.

från känslor.

från att tycka.

tänka.

och snudd på att existera.

jag bara var.

En liten stund där inne i min space livmodersliknande laddningsstation stod jag en liten stund.

Jag blundade.

Jag tänkte på ilskan jag bar,och drog med det in i en långsam in-andning...

Och jag tömde mig på all luft som fanns av ilska och jag pyste ut det ,alltihop.Sakta.Sakta och säkert.

Jag lät mina tårar rinna utan att torka bort dem.Jag tänkte på dig och tårarna fyllde hela min själ.Så gjorde jag med min sorg såsom jag gjort med ilskan.

Andas in.Långsamt.Varenda liten tår var viktig att följa med.Långsamt.Långsamt.

Ville jag behålla den här lessenheten?Skulle den komma att vara till min hjälp?till hjälp för dig?

Nej.så..

Långsamt men bestämt,andades jag ut.Pys ut långsamt.Alltihopa,varenda ledsen och sorglig syre molekyl fick lämna min kropp.

Jag gjorde likadant med alla ovanstående känslor.

Inte för att aldrig mera kunna känna och uppleva dem.Utan för att nu omvandla dem till styrkor.

För att kunna använda dem på rätt sätt.

Eller rättare sagt på det sätt som lämpar sig bäst.För mig.Dig.

Den tyngsta känslan att andas in var min egen sårbarhet.Och jag mindes hur du en gång kramade om mig och sa,-Tillåt dig att vara sårbar morsan.Det är fint att se dig så.Var inte rädd för att falla-jag tar emot dig..."

För ett ögonblick håller jag andan.

Jag skulle göra vad som helst för att kika bakom min axel och se dig stå där.

Jag sluter ögonen igen.Och andas in all min sårbarhet,och samtidigt så känns det som om jag blir uppfylld av någonting som är varmt och kärleksfullt.Jag stänger munnen precis som att jag faktiskt sparar den.Jag ler.

Och jag tar av mig överlevnadsutstyrseln.

Jag hymmar för mig själv.

Såklart.

Min sårbarhet.

Jag behöver den.

Jag kommer att behöva den för att nå fram till dig.

Vart än du är min son,så kommer jag alltid att finnas där .Du kommer att falla.Kanske bara en gång,eller många många fler.Jag kommer att finnas där.Jag kommer inte att kunna förhindra att du kanske gör dig illa på vägen.Men jag lovar dig att jag alltid kommer att ta emot dig.

Ps.

är du anhörig/närstående till någon som är fast i ett beroende?

Klatchiga uttryck som-Upp på hästen igen bara,nya friska jävla tag,visa framfötterna,gör om och gör rätt,det är mänskligt att fela,en gång är ingen gång,visa att du menar allvar osv Har du någonsin tagit en riktig funderare på vad exakt du vill ha sagt eller förmedlat med de orden?

tror du at de är till någon hjälp?

iså fall för vem?

för dig som gömmer dig bakom dem?

eller till den som befinner sig i ett enda stort svart slukhål?

No Highway Options(INGA GENVÄGAR)

//j:n

.